Det lif som hon hittills fört, huru värde löst syntes det ej, betraktadt i detta nye ljus — om nemligen ett så värdelöst flad drande af barnsliga infall och företag utar något mål, som det, hvilket hittills fyllt hennes dagar, verkligen förtjenade att kallas lif. Hon vore ändå lycklig, om hon härigenom icke hade skadat någon annan än sig sjelf. men hon vågade ej trösta sig dermed; hor visste att hon äfven hade handlat orätt mot andra — mot en isynnerhet verkligt grymt, ja, kanke så, att hon aldrig skulle vara i stånd att försona det. Och kunde hon väl et enda ögonblick sörja öfver att hafva förlorat en sambhällsplats, hvaraf blotta minnet uppfyllde hennes sinne med blygsel och, tyvärr! äfven med samvetsförebråelser? Hade hon icke tvärtom hvarje skäl att tacka försynen, som hade störtat henne derifrån, om äfven genom ett åskslag, som tvingade henne att börja ett lif på nytt, som ga! henne en utväg att försona det förflutna? Vi nämnde en invecklad fråga, som gjorde henne mycket bekymmer, men äfven den lyckades hon att reda. Den hade afseende på lady Augusta, den vän, till hvilken hennes förtroliga bref från Rom voro adresserade. Deras vänskap hade börjat redan i barndomen vid den moderna uppfostringsanstalt, der de båda två befunno sig, och hade alltsedan fortfarit med-oförminskad värma. Af den ganska talrika krets bekanta, som kallade sig vänner, var lady Augusta den enda, som icke nöjde sig med att skicka kort eller formliga kondolansbref, men som hade rest till sin barndomsvän efter mrs Jones död och visat verkligt deltagande för Hennes förlust. Under sådana förhållanden syntes det vara endast helt naturligt att Lavinia ej skulle hafva några hemligheter för lady Augusta, ja, att hon utan tvekan skulle söka tröst och deltagande af en så trofast vänskap. Detta hade äfven varit hennes första ingifvelse, men nogare besinning kom henne att betvifla visheten af ett sådant frfarande. Att lady Augusta skulle förblifva hennes vän