Aftonbladet – 3 september 1861, sida 3

Attentatet mot Garibakti. Rörande det förut on nämnda tillämnade mordförsöket mot Garibaldi innehåller den i Genua utkommende tidningen H: Movimentos et bre ån G adjutant (eechi, som för tärvarand ppebäller sig bonom på Caprera. Brevet är af följande innehåll: 7I går afton ankommo tre gensdarmer hit; de hade bört, att två karlar at misstänkt utseende gått i land på Capr ra. :Undeträttelsen föreföll oss. såsom ett gäckeri; de togo-afsked, och vi gingo till aftonmåltiden. Derefter vandrade Stagneti och jag af och an på golfvet, rökande våra pipor, till klockan 11, då vi gingo till sängs. Klockan omkring 3 på morgonen hörde jag hundarne skälla och rusa ut ur hundkojorna. Derpå insomnade jag åter. Klockan 5 steg jag upp och träffade kort derefter gensdarmernay, som berättade för mig hvad som tilldragit sig om patten. Sedan wi begifvit oss till aftonmåltiden, patrullerade de ;omkring mellan klipporna, som omgifva vår lilla inhäg. nad, hvarefter de lade sig på market på kort afstånd från hvarandra. Klockan 3 hörde de fotsteg och kunde i mörkret nätt och jemt skönja två karlar, som gingo förbi lem på ett pistolskotts afstånd. Korporalen ropade: CWer da? Man svarade honom med ett skott. De började nu, alla tre springa efter karlarne; hvarunder körporalen flera gånger ropade: Stanna i konungens namn!? Man svarade honom med de förfärligaste skymford. Gensdarmerna sköto ånyo och hörde då en af bofvarhe ropa: Madonnal, hvarpå de båda sprungo undan så fort de kunde. Då gensdarmerna uppnädde det ställe, der de flyende nyss förut befunnit sig, sågo de att kulorna träffat berget samt ätt detta på tre ställen blifvit vidrördt af en blodig hand, och på marken upptäckte de en blodpöl. Längre bort funno de blodspår på vägen, en näsduk alldeles nedsölad af. blod samt ett kruthorn. — När sardinarne bli sårade, bruka de ropa: Gesu, Maria, GIneeppena hvarföre gensdarmerna antaga, att de båda banditerna ej voro från Sardinien, utan annorstäder ifrån. Sedan generalen tagit sitt ångbad, berättade vi för honom hvad som tilldragit sig. Med vanlig likgiltighet sade han, att han i går, då han såg ut genom fönstret, innan han företog sin vanliga promenad, märkt att två karlar, hvilka han icke kände, klättrade omkring bland bergen. Han talade med gensdarmerna och sökte ingifva dem den tron, att alltsammans var ett misstag, på det de ej skulle uppskrämma invånarne på den närbelägna ön Maddalena. Derefter gick han med Carpeneto för att bese en på något afstånd liggande vingård. Men gensdarmerna hade genom de underrättelser de meddelat myndigheterna försatt hela trakten i uppror. Historien antog naturligtvis, alltefter som den gick från mun till mun, allt förfärligare dimensioner. Fruntimren ropade ut genom fönstren, att generalen var dödad, och alla skyndade till hamnen och sprungo i båtarne. Fruntimren stannade först vid la Moneta; men alla personer af någon betydenhet på Maddalena (med utdantag af presten): gensdarmerna, marinskarpskyttarne, fulltjenstemännen, med ett ord: invånare af alla klasser, ja, till och med barn kommo beväpnade i land och ilade upp till vår lilla inhägnad på Caprera. Jag kom ovilkorligen att tänka på esplanaden vid palatset Caserta, då jag hade den äran att der försvara vårt lande enhet. Några af de patrullerande hoparne hade följt Dergsvägen på motsatta sidan af ön. a tycktes lifvade af en gemensam tanke, beslutet att beskydda detta så ädla, för Italiens väl så nödvändiga lif. Två af regeringens kanonbåtar kryssade samtidigt omkring ön. Från den ena af dem berättas det, att man sett en båt, som lemnade Giglio och seglade åt Capo Ferro till. Man lät fråga efter, hvilka personer som blifvit landsatta der — för öfrigt gjorde man ingenting. Jag skrifver detta Blott å det att ni skall få veta hvad som händt här. C. A. Vecchi.Q