Aftonbladet – 3 september 1861, sida 2

TionpE KAPITLET. Sjelfuppfostran. Skymningen hade följt på dagsljus och mörker på skymning, men ännu låg miss Lavinia på sin soffa alldeles stilla, skenbart ; försänkt i en djup sömn, men dock halft i medveten, ehuru hon tyckte att det hvilade en dödande tyngd öfver hennes bröst, på hennes bhjessa. Enkan, som hyrt ut rummen åt henne, gick väl tjugu gånger på tå till förmaksdörren, lyssnade der förgäfves j efter det ringaste ljud som kunde vittna om att hon vore vaken eller lefde, återvände till sitt förmak efter hvarje fåfängt försök ; med allt lävgre ansigte och återtog sin knytning med ännu mer darrande händer. i SAr du säker på, Molly, att den nya byi resgästen ej har ringt elter ljus? i Molly var färdig att våga sitt lif på att hennes ringklocka ej hade ljudat en enda gång. Gud ske lof! hennes hjerta klappade så lungt att hon skulle höra om en knappnål föll — mycket mera då om en klocka ringde. Mrs Tamplin hade blott ögon för den mörka sidan af lifvet. Af ett tungt lynne och aldrig särdeles sangvinisk af sig, ej ens såsom ung, oberoende och i det hela lycklig, blef all hennes ringa lottaf sinneskraft tillintetgjord då hon i sitt fyrationde år på en gång förlorade både man och förmögenhet. Förtvifla och dö hade alltsedan va rit hennes valspråk. Att begråta det förflutna, att bäfva för framtiden, att inbilla sig svårigheter der inga funnos och att förstora dem som existerade, så att de syntes omöjliga att besegra — att föreställa sig faror öfverallt och vänta olyckor från alla håll — se der den stackars fruns dagliga sinnesstämning och sysselsättning.