Aftonbladet – 3 september 1861, sida 2

Ni har väl inte förtärt något som har kunnat göra er illamående? frågade vär: dinnan ifrigt. Lavinia skakade nekande på hufvudet. Ar ni säker, riktigt säker derpå?4 fortfor mrs Tamplin. Riktigt säker, upprepade den stackars flickan, i det hon litet häpen såg upp till den frågande. Hvarför frågar frun det? Jo, det händer ibland4, stammade enkany, nästan lugnad af det ärliga uttrycket i Lavinias ansigte, — ni vet det händer ibland att hvad man äter eller dricker — den föda man njuter, menar jag, kan bekomma illa — har ni ingen hufvudverk?4 Jo, något.c Det såg jag på edra ögon. Jag är sjelf en smula doktor. Det fins ingen sjukdom som jag ej haft; jag är en riktig martyr hvad helsan beträffar. Vill ni vara god låta mig få känna på er puls? Milde himmel! hur är det med er? Edra händer äro ju kalla som ig. Den förskräckta fruns händer voro visserlioen icke kalla, men darrade dock märkbart vid detta vidrörande. CJag känmer mig blott något frusenX, sade Lavinia; jag skall lägga mig ned en stund till, så hoppas jag säkert att jag blir bra igen. Men mrs Tamplin var af en annan åsigt. Detta var en kyla som enligt hennes tanke pj var att leka med; det klokaste vore att skicka efter en läkare. Detta förslag bestred Lavinia med all den styrka hon ännu hade qvar, medan deremot mrs Tamplin med förtviflad kraft stod fast vid sin id. (Forts.)