mot ett att detta nu är händelsen; läs det eller låt mig få läsa det. Se sjelf efter, sade Paolo, i det han räckte Du Genre brefvet; jag kan gerna vänta; jag har redan kommit för sent. Du Genre kastade tömmarne till sin lilla betjent, följde Paolo öfver den första gården, ned för den smala gången, så öfver den andra gården, allt under det han läste signor Guarinis skrifvelse; efter några minuter gjorde han ett hopp, liksom en mina hade exploderat under hans fötter. ... Så är det, vid Jupiter! jag har vunnit; du var född med en silfversked i munnen. Lefve biskop Rodipanis ärade arfvinge! cTyst nu, hvad är det för därskap! sade Paolo, i det han såg sig tillbaka. Tro då dina egna ögon: E-r-e-de u-niver-sa-le. Ursäkta, jag ber. Ingenting mindre än hans egna sinnens vittnesbörd kunde öfvertyga Mancini om att hans väns försäkran hade någon grund. Så underligt, otroligt, ja, nästan onaturligt förhållandet var, så kunde det ej längre betviflas, det klara beviset stirrade emot honom. Hvem kan utgrunda dödsbäddens mysterier? Paolo stod stum och orörlig, som om han hade skådat ett Medusa-hufvud. CHur är det nu fatt med dig, karl?4 utropade fransmannen; en hel förmögenhet har fallit ned för dina fötter och du ser ut som om du såg ett spöke. Jag önskar att biskop Rodipani hade gjort ett annat testamente, svarade Paolo. Jag känner inom mig alldeles som om jag icke borde emottaga denna förmögenhet. Detta är något för sturkt, utropade Du Genre i ett utbrott af komisk förtviflan; Smannen är bestämdt från förståndet. Var då så god och säg mig hvad