— Moons bokstafssystem för blinda. William Moon, medlem af kongl. geografiska sällskapet i London, hade år 1839 den olyckan att bli fullkomligt blind. Han lärde sig nu läsa böcker med de af Frere uppfunna upphöjda stilarna och bemödade sig snart att lära andra blinda läsa. Den långvariga sysselsättningen härmed och hans ifriga önskan att vara sina olyckskamrater till nytta ha föranledt honom att undanrödja bristerna i denna plastiska tryckstil och att uppställa ett system som utmärker sig genom den största möjliga enkelhet. Man betjenade sig nemligen förut af de s.k. Stuttgartertyperna, med hvilka bibelsällskapet i Stuttgart låtit trycka nya testamentet, hvilka typer helt enkelt bestå af latinska uneialer i upphöjdt tryck. Moon använder till en del i ställe vida enklare tecken, hvilkas form mycket lättare utrönes genom att känna med fingerspetsarna, tecken, som äro länade ur den gamla engelska stereografien och ha stor likhet med det äldsta grekiska och latinska apidar-alfabetets enkla struetur. Till och med en seende vore i stånd att utan någon öfning med slatna ögon urskilja deras form genom att känna med fingerspetsarna. — Garibaldi såsom romanhjelte. Ttaliens hjelte måste låna sin personlighet åt en mängd romanförfattare, hvilka begagna det intresse, som förbinder sig med honom, för att äfven vinna intresse åt sina för det mesta lösliga arbeten. Men det är orätt att på detta hastiga, vårdslösa sätt kasta sig öfver dagens hjelte och skrifva en ång roman om honom, utan att det faller sig så noga, om han blir sannt eller falskt skildrad. Författaren förlitar sig vanligen på, att den allmänhet, som läger en roman, ej förstår att bedöma den. Alexander Dumas var den förste, som satte Garibaldis lefnad på papperet. Han påstod på sitt vanliga sätt, att han hade sina uppgifter af Garibaldi sjelf, men slutligen kom det i dagen, att han till en god del afskrifvit en 1 Amerika utgifven lefvernesbeskrifning öfver honom. Hos Dumas kunde detta ej förvåna os vi funno det tvärtom ganska naturligt för honom. Dessutom ha flerå mindre böcker om Garibaldi utkommit, men detta är naturligtvis icke nog för en sådan hjelte. Två nya verk ha nu sett dagsljuset. Det ena är en roman i tre delar af Robert Springer: Garibaldi, det unga Italiens hufvud, hans lefnad, äfventyr och hjeltedater. Historiskt-politisk roman ur den nyaste historien. En i alla afseenden illa och förundransvärdt lättsinnigt skrifven bok, som man ej orkar läsa till slut. I flera afseenden, isynnerhet i framställningssättet liknar detta opus riddareoch röfvareromanerna af en Spiess, en Leibrock o. s. v. Men nog derom! — redan dess yttre utstyrslel är afskräckande. Den andra, ojemförligt mycket bättre boken är Stanislaus grefve Grabowskis: Cavour och Garibaldi, historisk bild.4 Alltför noga får man likväl ej taga det historiska. Om Grabowski äfven lägger något ut på bredden, om hans karakt terer ofta äro något dimmiga, så eger han dock mera routine i form och utförande och gör ett mindre anstötligt intryck. H