I Vidare bestrider hr L. bestämdt min uppgift om fosforångornas giftighet. För att ) kunna göra detta, begagnar hr L. samma metod som nyss förut; han undantar just de fall jag menar och visar sedan, att resten utesluter riktigheten af mitt påstående. Sålunda talar hr L. icke här om de fosforångor, som i tändsticksfabrikernas salar oupphörligen och i stor mängd utvecklas, utan om den fosforånga, som vid tilltällig förbränning af stora qvantiteter fosfor inom några ögonblick bildas, hvilket stundom genom vårdslöshet lärer hända inom tändsticksfabriken. Nu förhåller det sig så, att med fosforånga icke kan menas annat än den osynliga fosforgas. som oupphörligen afdunstar från fosfor och ger sin närvaro tillkänna genom lukten; denna är det jag påstått vara giftig, hvilket hr L. ock längre ned i sin artikel nödgas medgifva. Men här låter han fosforånga vara den hvita vök af fosforsyra, som bildas vid fosfors för brängning i luften, och hvarom jag icke sagt ett ord. Skulle hr L., som enligt sin egen utsago mer än ett decennium varit omgifven s igen vara okunnig om fosförvandling till fosforsyra genom föränning? Hr L. medger ändtligen att fosforn är ett dödande gift, om den i magen inbringas. Jag har kallat fosforn ett det höftigaste gift och v dhåller detta epitet. Enligt toxikolegen Christison behöfves för att döda en fullväxt menniska blott 17, gran eller 1, korn, enligt andra blott 1 gran eller 144 korn; barn duka under för vida mindre. Fosforn står så edes i full jemnbredd med våra häftigaste gifter, såsom hvit arsenik, morfin, strychnin. Dess giftighet lärer dessutom icke minskas derigenom, att den vanligen äfven är nikhaltig. Men om hr L. sålunda medgifver fosforns giftighet, vågar han deremot bestämdt på stå, att den till andras törgiftande är alldeles olämplig, såsom det synes hufvudsakligen af den anledning att knappast något ämne finnes, som till lukt och smak är så vedervärdigt som fosfor4. Derefter finner hr L. det vara föga troligt att någon blifvit förgiftad till döds genom tändstickor, och detta af de ekäl att han, hr L.. icke md säkerhet känner det, och alla berättelser derom i tidningarne äro sagor. Hela detta räsonnemang -är väl värdt att in extenso läsas er än en gång. Beklagligen hafva icke alla samma tanke om fostorns olämplighet till andras förgifvande som ht L. hyser, hvilket jag straxt skall ådagslägga. Möjligen kan detta hörröra från olikheten i tycke och smak. Hvad fosforns lukt vidkommer torde den väl icke för alla vara så vedervärdig som för hr L., hvilken det oastadt icke tvekar att vilja reservera den för tändstiekskonsumenterna; att fosforn skulle hafva någon smak vågar jag bestrida, ty alla ämnen som äro olösliga i saliven sakna smak. Att hr L. icke med säkerhet känner huruvida någon mennisrå blifvit till döds förgiftad af tändstickor är ett skäl till förnekande af att så skett, hvars vigt helt och hållet beror på vidden af hr L:s kännedom, och som man väl kan märka icke anses vara så inskränkt; men detta skäl förlorar hela sin vigt, om det kan visas att andra med säkerhet känna motsatsen. Enligt en öfversigt lemnad i Journ. de Chimie medicale 1858 sid. 157-hade från 1824 till 1850, således under 27 år, i Frankrike inträffat 20 förgiftningsfall medfosfor, deraf 5 med tändstickor; under de följande 7 åren 1851—57 anmärktes deremot 66 dylika fall, bland hvilka 44 med tändstickor, hvaraf det synes huru det allmännare bruket af dessa och den derigenom und. rlättade tillgången till giftet ökat förgillningarnes antal. Räknar man härtill de fosforförgiftningar, hvilka i fortsättningen af -amma journal omtalas under åren 1858—59, nemlizen antalet 26, hvaraf 22 med tändstickor, så erhålles för Frankrike under de 9 åren 1851—59 summan IP af fosforförgiftningar, bland hvilka 66 voro förorsakade genom tändstickor. Dessa tal angiffa dock icke — åtminstone icke för åren 185S—59 — alla under tiden timade förgiftningar, ännu mindre representera de antalet af förgiftade, hvilket är bs tydligt större, emedan i många fall 2 eller 3 personer blifvit på samma gång förgiftade. Bland förgiftningsfallen med tändstickor voro 13 förgiftningar af våda, 22 sjel:mord och 31 förgiftningar på andra. För Sverge hafva vi ingen bammanställ: ning af dylika fall och jag saknar tid att sammansöka dem, som under flera års lopp äro omtalade på spridda ställen i tidningarne; men för att öfvertyga hr L. alt man äl ven i vårt land förestår använda fosfor och tändstickor såsom gft bänvisar jag till tid: skriften Hygiea 1859 s. 258 och 260 hvar t, doktor O. Sandahl beskrifver tvenne i Not vember 1858 i Stockholm timade sjeltmord medeist fosfor; hvarförutom tidningarne un: der sistlidne vinter haft att från landsorteå förtälja om en mor, som förgifvit sitt späda barn, och om en annan qvinna, som afdu: gatagit sig sje, båda med öfverdraget rå tändstickor. Att äfven i Tyskland dylika förgiftningar icke så sällan förekomma, der: om vittna bland ornat de många på hvar andra följande beskrifningarne på förbätt: ringar i metoden ått i mediktlegala fall upptäcka närvaron af fosfor. i Jog frågar nu hr L. sjelf och den läsande allmänheten, om hi L., såsom han förmenat, verkligen temligen iydligt oeh obestrid di dt värna vankana töndetinkar r