Aftonbladet – 31 augusti 1861, sida 2

eller flyktingar, som ej finge återvända till kyrkostaten. Det förstnämnda vilkoret tviflåde Han ingalunda på både kunde och skulle med lätthet uppfyllas genom antagliga garantier; men ingen kunde försäkra om det ändra utom hans helighets regering, till Vilken hän, Sin pligt likmätigt, skulle hänskjuta saken och begära förhållningsordres. mn stackars menniska som under tvenne månader närt ett innerligt hopp och serdet ryckas ifrån sig. just i den stuhd då hän väntar dess snara uppfyllande, må väl urSäktås ettrögonblicks otålighet då han,som Paolo hu gjorde, frågar litet snäsigt hur lång tidderma vigtiga statsangelägenhet beräknades fordra. Det lugna svaret blef, att någon t.d ej på förhand kunde t esltämmias;, r en att om. signor Paolo Mancihi ville besvära sig med att återkomma om en månad eller tre veckor, så Kurlde han troligtvis få någon underrättelse. om huru hans anhållan hade blifvit upptagen. Detta sluthigå yttrande förbättrade ingalanda Paolos lynne; hah åflägsnade sig således med att ytra nigra ord mellan tänderna som icke pretist ljödo såsom en välsignelse, och vi bäste sanningsenligt tillägga att han ej låste vackert igen dörren, utan lät den sjelf gå i lås med en liten smäll. Nunciens sekreterare fick paröm desså småtilldragelser en ganska olycksbådande tanke om signor Paolo Mancini; hvilket intryck han skyndade ätt delgifva åt sin förman, som åter i sih ordning anmälde saken för sin chef i Rom. Ett förhållande, som vid första påscendet syntes tala till fördel för Paolo, gaf i stället starka misstankar emot honom — det nemligen, att hans namn icke syntes till på några af. de listor och räppörter, som lifvit öfverlemnade till den påfliga beskickningen af någon utaf dess agenter i Paris;