— Hundbosplitalet i London. I detta hospital upptagas och vårdas utsvultna, på gatorna utan egare kringlöpande hundar, tilldess deras fordna husbönder anmäla sig och återfordra dem eller någon person önskartåga dem fill sig. I spetsen för anstalten står fem damer, hvaribland enkan efter en domare samt: en. verklig lady: Den fungerade komiten består af. sju damer — blan hvilka -blott en enda gfninjok mamsell —, oc fem herrar — bländ dem en kapten vid armen, en kapten vid flottan och en. prest, hvilken sistnämnde är sekreterare och kassör. Sjelfva ånstalten ligger på en sidogata och består af ett stall, som är indeladt i afdelningar, i hvilka hundarne hållas ERE Alla äro de upptagna från gatorna såtom saknande egare; många af dem äro så magra, att de, som man säger, äro para skinn och ben; många äro sjuka. En a YTinEsnan sköter dem och ger dem mattvå gånger om dagen, samt för dem ut i fria luften för att låta dem taga motion. Sällskapet i hospitalet är naturligtvis mycket blandadt; majoriteten består af simpla tackor, men man finner likväl bland dem äfven äkta bulldoggar, jagthundar 9. s. v. På begäran återfå de rättmätiga egarne sina hundar, och de, som ej teklameras, bortgifvas efter en viss tids förlopp, om någon liebhaber till dem finnes. Någon betalniug fordras ej, men komiten hoppas att alla, som ha råd dertill, må gifva anstalten en gåfva, som står i förhållande till den valda hundens värde. För att ej EE anledning till stöld, beviljas ingen betalning åt dem, som föra hundar till hos pitalet. ..— Farlig lek. Nära en skogvaktarbostad på Seland fanns en dag en karl hängande. När skogvaktiren skar ned honom var hela hans familj närvarande. Några dagar deref:er fann hansin egen. åtta-årige son hängande i en sada. Sannolikt hade barnet på lek försökt att härma hvad ban an nyss sett, och dervid af leken blifvit allvar — Isbjörnen och skålen, Isbjörnen är skälens värsta fiende och han traktar på alla möjliga sätt efter dess lif. I vattnet kan björnen emellertid icke komma åt skälen, utan det är endast på drifisen som han är i. stånd att fånga och döda honom. Skälen, som ganska väl. vet, huru han skall bete sig, för att vara säker, ses sällan eller aldrig längre från vattnet än på. ett afstånd, som är dubbelt så långt som han sjelf, vare sig att detta vatten är ett hål i isen, som han sjelf gjort åt sig, eller det öppna hafvet vid kanten af drifisen. När skälen arbetar si fram på de isstycken, som flyta omkring på polarhafven, kan ingenting öfverträffa. hans. vaksamhet. Hans ögon äro så stälda, att han genom den obetydligaste böjning på hufvudet kn öfverskåda en stor sträcka af horisonten. Hans märkvärdigt skarpa hörsel bidrager äfven till hans säkerhet, och för den oimvigde är skälens stöndigt rastlösa verksamhet särdeles öfverraskande, i det han än lyfter hufvudet i vädret för att se sig omkring, än lägger det i en ställning, som gör det möjligt för honom att höra den ringaste,rörelse på-tsens yta, än åter lyssnande stirrar ned i det hål, han gjort åt sig i isen — en nödyändig försigtighet mot en så skarpsinnig jägare som isbjörnen. Under sådana förhållanden utvecklar björnen en hög grad af slughet och skicklighet, för att bemäktiga pig sitt. byte. Lukten och synen gifva tillkänna för honom, hvar skälen uppehåller sig; han kastar sig då ned; på isen, och dragande fördel af ojemnheter deri, hvilka äro osynliga för våra ögon, närmar han sig småningöm mitt byte med en lugn, nästan omärklig rörelse med-bakbenen.Frambenen lägger han ofta framför sin svarta nos, så att innt annat än hans smutshvita pels.synes, vilken har samma färg som isen. Tålmodigt närmar han, sig sitt byte, kom tager honom för en annan skäl eller också, förledd af nyfikenHet;-förtfar att stirra på björnen, tilldess denne medett afgörande språng kastar sig öfver honom. Men ej en gång är björnen alltid, säker på sitt läckra rof. Skälens stora muskelkraft sätter honom: nemligen ofta i stånd att kasta sig i vattnet, trots björnens ansträngningar att hålla honom qvar på isen: Björnen. fortsätter dock sin jagt, ty han kan dyka nästan lika bra som skälen, och-båda störta ned ivattnet på en gång. Stundom kommer. björnen upp. såsom segrare, efter att ha tagit en dödlig hämd på skälen, för det han först hann ned i vattnet; en annan gån ser man honom komma upp genom ett annat hål i isen eller begilva sigupp, på ett annat löst isstycke och se SK Tliken missbelåten utöfver NK brist på framgång. förnen dyker förträffi och är nästan lika väl hemmastadd i vattnet som å isen. Ser björnen en skäl på ett löst isstycke, str han sig sakta ned i vattnet, dyker under isstycket och kommer upp just på samma ställe, som den olyckliga skälen litat på såsom enda utvägen till räddning, och det är detta björnens sluga sätt att bete sig, som förmår skälen att ej aftägmna sig från sitt hål och att hålla så. noggrann utkik på detsamma. Icke ens på stora isvt söm ligga ända pp till land, hvarest inga lock, som kunna skyla björnen, finnas, är skälen alker; ty en re se å varligt ned enom något hål och dyker under isen. tilldess an u det hål, bredvid hvilket den stackars skälen ligger och solar sig och således blir ett värnlöst byte för björnen.