Aftonbladet – 28 augusti 1861, sida 2

På eftermiddagarna hade mr Boniface ofta besök och som hans arbetsrum låg bredvid hans medhjelpares, och samtalen till följd af hans döfhet fördes med hög röst, så fick Paolo: naturligtvis äfven sin andel :deraf. Mr Bonifaces vänner voro för det mesta vetenskapsmän, liksom-han sjelf — naturforskare, arkeologer, orientalister, matematici — hvar och en hade sitt favoritämne att tala öfver. Mr Pertuis vid Place Royale, hvilken hade förskaffat Paolo platsen hos mr Boniface, var en af -de trägnaste .gästerna vid Rue Cassette. Ofta måste Paolo lägga ned sin penna för att lyssna till hvad som sades — en sak som skänkte honom detstörsta nöje. Han kunde visserligen icke uppfatta eller i sitt minne förvara undradelen af hvad som sades vid dessa tillfällen — han skulle hafva varit em vida mer bildad man än nu var händelsen, för att känna sig istånd dertill; det var det höga målet för deras kallelse, deras obegränsade vördnad för själen, tankens herravälde, det allt annat förbiseende intresset för deras egna arbeten, deras djupa öfvertygelse, deras entusiasm, deras tålamod, deras okonstlade väsende som tilltvingade sig Paolos deltagande och beundran. Paolo kände inom sig att dessa män voro samhällets märg och kärna och att det vår sådana mäns outtröttliga forskningsbegär som man hade att tacka för alla stora upptäckter som utgjorde mensklighetens heder och lycka. BSålunda fick Paolo i sin underordnade värdighet af renskrifvare en uppenbarelse i fogelperspektiv af intelligensens verld. I andra afseenden och honom mer enskildt rörande hade han äfven allt skäl att vara belåten med sin nuvarande plats. Då han afräknade svårigheten af att hastigt kunna meddela sig med en person som var