Aftonbladet – 28 augusti 1861, sida 1

detta hinder, men sjönk derpå under pråmen. Ett högt rop från stränderna bevittnade den allmänna fasan; en båt sköt fram till den punkt der Thornton hade försvunnit, och en af männerna i den hoppade uti vattnet och dykte. Ett ögonblick af stum bäfvan följde — nu syntes den raska mannen åter och ej allena. Ett verkligt jubel af glädje och bifall genljöd i luften. Ett par årtag förde bålen så nära att männen i densamma blefvo i stånd till att lyfta både räddaren och den räddade upp i den, och efter fem minuter blef den ännu sanslösa engelsv annen, åtföljd af den intresserade folkhopen, buren till närmaste polisvaktkontor. En poliskommissarie var redan der, hvil ken, så snart Mortimer återfick sansningen, företog ett förhör med honom. Mortimers svar voro, att börja med, rediga och upp: lysande. Han sade hvem han var, hvar han Bodde och varnade tjenstemannen för att angripa en engelsk undersåtes frihet. Men då han tillfrågades om skälet till sitt beslut att förkorta sitt lif, började han med häftighet beskylla sig sjelf föratt vara en mördare, sade att han hade sjelf afkunnat dödsdomen öfver sig och att kommissarien ida Morgue kunde få se hans offer. Ehuru tjenstemannen var öfvertygad om att han hade att göra med en sinnesrubbad person, skickade han emellertid en polisbetjent till la Morgue, hvilken återkom med det väntade svaret att Mortimers sjelfanklagelse I saknade all grund. Till följd häraf blef han ! återförd till sin bostad och derstädes lemnad Sn noga bevakning af två polisbetjenter i civila kläder, ifall han skulle göra något nytt försök att förkorta sitt lif. Under tiden blef engeleka ministern officielt underl rättad om hvad som händt, och en konsulat: