Aftonbladet – 28 augusti 1861, sida 1

ankar. Tid och rum hade försvunnit för hans begrepp och det syntes honom vara blott en dag sedan hon, som han identifierade med den liflösa kropp, hvilken nu låg på de kalla stenarne framför hans ögon, var en lycklig ung flicka, som med förtroende stödde sig vid hans arm; och han hade haft hjerta — den vansinnige! att stöta henne ifrån sig och öfverlemna henne åt förtviflan. Se här hans verk! Här stod han en öfverbevisad mördare inför sitt offer! — Under inflytande af denna förfärliga synvilla rusade Mortimer derifrån och störtade sig i Seinen. I stora och folkrika städer kan en man, maktlös af lidande, falla ned på gatan och utandas sin sista suck på den hårda stenläggningen, utan att någon vårdar sig om honom ; men om han väljer floden till dödsbädd, kan man vara förvissad att samma personer, som. i förra fallet skulle hafva höjt på axlarne och kållsinnigt gått förbi, nu skola blanda sig i saken. Orsaken till denna skiljaktighet är icke svår att finna. Invånarne i stora städer äro blaserade och rädda för att blifva narrade; en man som med fradgande läppar vrider sig of och an på gatan kan vara en bedragare; den deremot som störtar sig ned i en ström måste hafra allvar med sig, och sedan möjligheten af ett bedrägeri väl är försvunnen, tager det menskliga deltagandet ut sin rätt och yttrar sig på ett verksamt sätt. Thornton var icke förr i vattnet, än ett fördubbladt skrik ljöd från ångestfulla ås ec på Beinens båda stränder och åtskilliga båtar och simmande menniskor skyndade till hans räddning. En timmerpråm kom uppför floden; mannen vid styret manövrerade för att pråmen skulle gå åt sidan. Thornton, som hastigt fördes bort af strömmen, hejdades för ett ögonblick ai