Aftonbladet – 27 augusti 1861, sida 3

2) Hvarcoch en, som är i mitt bröd; skall, när han Har enskilda böner och andraganden att framföra till sitt herrskap, inställa sig i hvit ha!sduk och hvita hantskar och ej annörlunda. . 3) På alla herrskapliga födelsedagar, vid nyår: lyckönskningen, ihsläppes hädanefter ingen, sou annorlunda klädd än i hvit ha ik, hvita handskar, samt de högre tjenstemännen i hvita ve: star. uttalar densamma till sitt herrskap, 4) Likaledes önskar jag, att alla mina tjenstemän på sönoch helgdagar gå klädda i hvita halsdukar och icke heller någonsin eljest visa sig annorlunda för sitt herrskap; i hvardagslag visa de sig med min tillåtelse i sin ordentliga, enkla arbetsdrägt. 5) Möter en medlem af den herrskapliga familjen eller. dess nära anförvandter en i min tjenst varande person, så skall hvarje tjensteman eller tjenare helsa stående med ansigtet vändt mot herrskapet och lika strängt tillhålla: sina underlydande dertill. 6) Tjenstemän, dem jag består tjenstehästar, skola likaledes stående, d. v.s. görande front med sin häst, helsa sitt förbigående eller åkande herrskap. 7) Skulle herrskapet, gående till fots, tilltala någon af sina ridande tjenstemän, skall denne, genast hoppande af hästen, till fots svara sitt herrskap, men ej ned från hästen. ; Allt detta, som egentligen förstås af sig sjelf, isynnerhet på ett så gammalt familjgods som det, hvilket öfvergått till mig från min högtsalige faer, der sonen af fadren lär sig de underdåniga äthäfvor som tillkomma hans herrskap — har det varit en allvarlig pligt för mig att ånyo inplanta hos de af mig beroende tjenstemän och betjening. Huru mycket mera kärt hade det ej varit för mig att ej behöfva påminna om för mig så små och Tikväl för hela den Hahnska familjen så vigtiga saker! — Men går blott de mig af Gud underordnade personernas underdånighet i yttre väsen, .i ord och åthäfvor förlorad — — så skall snart, när menniskans fina, yttre tukt är borta, äfven i hennes hjerta högmodets och högfärdens ande innästla sig — — och den tjenstetrohet, som har löfte om detta och det tillkommande lifvet — allt mer försvinna. Men Gud, som kallat: mig till herre, gifve mig kraft och stränghet — att upprätthålla tukt och seder öfverallt till hans namns ära, Kuno grefve Hahn, arflandtmarskalk.