Aftonbladet – 27 augusti 1861, sida 3

Porjus, der vi funno våra karlar före oss. Sedan vi ätit och tått en behöflig hvila fortsatte vi resan kl. 7 e. m. (som du ser gjorde vi ingen skilnad på natt och dag) och anlände något före midnatt tillstranden af Stora Lulevattnet, der jag återsåg samma lapp; hos hvilken jag tillbragte en natt 1859. Vi uppsatte vårt tält och kokade en ripa, som Wskjutit vid Harsprånget. . Under tiden hade vi tillfälle betrakta den herrligaste midnattssol jag någonsin sett. Den syntes dubbel nom afspeglingen i Stora Lulevattnets blanka, lugna yta. — Den 1 Juli kl. 6 e. m. reste vi vidare uppför den stora sjön, besökte nybyggena Ollolnokte och Kaltasel: nokte, som endast bebös af lappar. På sist: nämnda ställe köpte vi två båtar, emedan vi nu väntade att ej på länge få träffa några menniskor på vår färd. Vi kommo först till en fors, som heter Jauri Kaska Kuoika, uppför hvilken våra båtar måste dragas; derefter på en sjö, som är 5 mil lång och heter Pajiplolilujaur, omgifven af skyhöga snöfjellar. Nära vid ändan af denna sjö sågo vi bland -snömassorna och molnen hvita skyar, som hastigt rörde sig upp och ned: Det var det stora vattenfallet Adna Muorki Kortsi, som hittills varit så godt som obekant. Stor var vår öfverraskning när vi kommo: det närmare och nogare fingo betrakta det. Sjön Gjertajaur störtar här lodrätt ned i sjön Pajiplolilujaur öfver en klipp: vägg, som vid anställd afvägning befanns hafva icke mindre än 134 fot i höjd. Tänk en sjö falla lodrätt ned i en annan från en höjd, ungefär som ifrån tuppen på Tyska kyrktornet i Stockholm och ned på gatan! Vattenmassorna återkastades nedanför fallet ungefär 200 fot i höjden. Vi måste tillerkänna detta vattenfall priset framförHarsprånget. Vi uppehöllo oss der i 2 dagar a under tiden tog jag åtskilliga vyer af fallet. Den 6 Juli ankom en lappman med sin renhjord till Stora fallet. Vi lyckades få honom med oss, drogo bitarne öfver land och förbi fallet, hvilket arbete naturligtvis var förenadt med stort besvär, då man betänker att de skulle föras till en sjö, som var belägen 134 fot högre upp än der vi nu voro. Under ett par timmars rodd syntes ännu alltjemt röken ifrån fallet, ehuru vi nu voro långt ofvanför detsamma. Middagstiden voro vi framme vid ett annat fall. som heter Otsi Muorki Kuoika och vid afvägning befanns vara 33: fot högt. Äfven här -måste båtarne dragas öfverland: Sedan kommo vi på lugna sjöar utan fall, nemligen: Sourvajaur, Tsidtnajaur och Luohtanemijaur: Vid den sistnämndes ända är en vacker vik, omgifven af skyhöga snötjellar och tornlika spetsar samt. vid stränderna al grönskande lundar. Här lade vi i land och tältäde, Som vi nu skulle skiljas från W., emedan han skulle företaga mätningar de: i trakten,;:gjorde vi oss ett godt mål, hvilket, i betraktande af den ödsliga och .aflägsna trakt der vi nu befunno oss och den besvärliga resa vi bade för oss, kunde förtjena nämn af kalas. Se här denlukulliska anrättningen på en i gräset utbredd handduk: På bränvinsbordet sardiner, edamerost och medvurst. Middagen bestod af ypperlig rökt skinka, ripa och åkerhöns med gurkor, renmjölk och sist inlagd sparris. Kaffe och kognac komma sedan. Sålunda lefde vi kräseliga i denna aflägsna vrå af vårt kära fädernesland — en vrå, som troligen ännu åldrig någon resande besök. i Den 8 Juli, sedan jag verkstält mina observationer, togo B. och jag afsked af Widmark och foro till en vik, som heter Wai saluokte. Här var oss till mötes en lapp med 3 renar, söm skulle föra. våra saker öfver fjellen till Norge. Lappen hette Jovva Nilsson Nalak; och efter tre qvarts mils vandring uppför ett fjell kommo vi till hans lappby, d. v. s. kåta. I närheten, på ett ställe der en björn föregående natten varit sedd, uppsatte vi vårt tält, som på alla sidor var omgifvet af snöfälten. Några träd funnos ej. mer, uten till bränsle måste vi, liksom lappen, begagna dvärgbjörksqvistar, som sparsamt växte mellan drifvorna. På aftonen hade vi det nöjet se hela renhjorden församlad. Lappen sade sig sjelf icke veta huru många renar han hade, men säkert utgjordes hela hjorden af minst 1000. Den 9 Juli på morgonen fortsattes fjellvandringen, nu med renar, som buro våra saker. Det var märkvärdigt att se med hvilken lätthet dessa tungt lastade djur klättrade i fjellarne.. Vid middagen voro vi nära norska gränsen och intogo vår middag omkring 3000 fot öfver hafvet, omgifne al snöfält och moln. På eftermiddagenhade ett misstag af vägen nära nog kostat oss lifvet. För att åte komma till rätta vägen, måste vi öfver elt brant snöfjell. Snön var så hal och tillika så hård, att vi blott med största svårighet kunde hålla oss fast. Om någon af oss hade halkat, hade han störtat utför en under våra fötter liggande, hundratals fot djup afgrund. Lyckligtvis gick det väl, men jag ville ej för något pris göra om denna vandring. En gång brast snön un der fötterna på B., så att han ända till lif vet föll ned i en underliggande fjellbäck. En annan gång brast snön under mig, så att jag helt och hållet försvann under den flera famnar djupa snön. Lyckligtvis fanns det ej vatten på djupet. Vi måste vada öfver väl 100 fjellbäckar med iskallt vatten, men ehuru vi blefvo våta om fötterna, har ingen at oss derigenom ådragit.sig sjukdom, utan äro vi båda vid fullkomligt god helsa. Slutligen: efter. mycken. vandring och vadning och klättring kommo vi öfver norska gränsen och fingo hafvet:i sigte. Det var en glädjande syn. Nu bar det afutför backar, så branta, att det var, mycket svårt, ja till och med vådligt att gå utför dem — och den 10 Juli klockan 4 på morgonen voro vi vid Vesterhafvets strand och fingo inandage don friska hafelulften. Efter. åtskillioa