Aftonbladet – 27 augusti 1861, sida 2

stånd att hjelpa henne, och då han hade denna makt, hvarföre skulle hon betvifla hans goda vilja? Han hade ju bevisat sig vara en verklig vän. Etfter att således hafva öfverlagt med sig sjelf, kom hon till det beslut att hon ville gifva honom förtroende af sin önskan att få någon plats — i ett fremmande land. Mr Jones uppförande under denna tid kunde med skäl gifva hogom rättighet till det namn af vän, som hon hade gifvit honom. Hon hade säkert bedömt -honom orätt. Han var, utan att besvära Henne, uppr ärksam och vänlig, ja, ibland nästan öm. Han förde med sig åt henne tidningar, böcker, sköna blommor; han anmärkte aldrig hågot emot hennes önskningar, vare sig i ord eller handling, och syntes äfven vara alldeles nöjd med hennes beslut att fortfarande lefva så ensligt. Han begagnade sig af alla anledningar att trösta och uppmuntra henne för framtiden. Han hade äfven flera gånger gifvit henne en vink om att han hade någonting af vigt för framtiden att-medela henne — en sak, som måhända på det högsta skulle, öfverraska henne; men hvilket han innerligt hoppades icke skulle blifva henne misshagligt. Hon visste ej huru hon skulle tolka dessa anspelningar, såvida han ej menade något giftermålsanbud som han hade emottagit för henne. Var detta händelsen, så tyckte honatt tiden för dess framställning var illa, vald, men detta skulle blifva ytterligare -ett skäl för henne att meddela honom sina planer. En dag strax före middagen samlade hon allt sitt mod och sade honom att hon önskade tala med honom om sig sjelf. Han såg icke alls missnöjd ut — snarare helt belåten. Han svarade att ehiru han icke var hennes onkel, kunde detta ej hindra