Aftonbladet – 27 augusti 1861, sida 2

han skulle stanna; det var en så obestämd befallning. Jag skall draga på strängen, sade den unga flickan obeslutsåmt. on fann sig hafva kommit till sin destinationsort, deraf att hon såg huru kusken oupphörligt såg sig om och tittade in genom vagnsfönstret. Hon gaf honom då genast tecken att stanna, betalade honom hvad han begärde, tog sin nattsäck i handen och gick framåt gatan, ej rätt säker huruvida hon var vaken eller drömde. Kusken stirrade efter henne, skakade på hufvudet och for åter sina färde, i det han lugnade sig med den tanken att han inte behöfde bry sig om hvart hans passagerare togo vägen sedan de väl lemnat vagnen. Lavinias knän darrade medan hon såg sig om, än åt höger, än åt venster, och hon sökte hemta mod att knacka på porten till något af de många hus der hon på fönstren läste ett tillkännagifvande attrum funnos att hyra. Ingen bänk fanns i närheten för den trötta, men hvila måste hon; hon tyckte sig vara färdig att digna ned på gatan — och dock gick: hon vidare, alltjemt vidare. Hon var nu på en gata med två våningars nätta, små hus; då hon såg framåt öfver staketet kunde hon öfverskåda hela det lilla förmaket åt gatan; hvad som var i så liten skala måste också vara billigt. Hon knackade på porten till en af dessa små bostäder och sade att hon behöfde ett rum. Värdinnan öppnade sjelf dörren ;: efter en noggrann och misstänksam granskning af den frågande, svarade hon, att hon aldrig hyrde ut rum åt ensamma -fruntimmer. En annan fråga längre ned åt gatan möttes af samma :svar. Tredje gången tilläts det henne att få se ett rum, men då, till svar på frågan hur mycket saker hon hade, hon medgaf att nattsäcken