Två herrar voro träget sysselsatta att skrifva vid en pulpet och till en af dem, hvilken med en frågande min lyfte upp hufvudet, meddelade Prudence sitt ärende. Var hon eller den herre som åtföljde henne slägt med den ifrågavarande personen? frågade tjenstemannen. 4Ingendera var beslägtad med den herre som de sökte efter, svarade Prådence; men hennes följeslagare var en mycket god vän till mr Thornton. Hade de någon skriftlig befallning från polisministern som berättigade dem ätt göra a sådan efterforskning? frågade den förre nyo. e häde ej någonting dylikt.Nåväl — de borde förskafta sig den, och sedan kunde de återkomma. Det vore alldeles nödvändigt. Då våra båda vandrare nedslagna kommo at på den lilla platsen midtför byrån, träffade de på samma ställe, der de lemnat honom, samma polisbetjent som fört dem till det: embetsrum. dit de borde begifva sig; han frågade Prudence om hon hade återfunnit den hon sökte. CAck, nej! sade hon; vi måste hafva en ordre från polisministern.4 Jag trodde just det, sademannen, som följde dem ett litet stycke. Ni bör icke sjelf söka företräde, som ni väl vet — ministern skulle: ej emottaga er. Skicka in en skriftlig ansökan. Prudence tackade honom: för upplysningen. De stodo nu midtför passbyrån. Sade ni ej att er försvunna vän var,en. amerikanare? frågade polisbetjenten;) tEngelsman, rättade Prudence; cAha! jaså — en utlänning i alla fall: Kanske har han rest? Vore det ej skälatt höra efter. här på passbyrån? RTR Rådet var förnuftigt och syntes godt att följa; med många tacksägelser till dess gifvare gingo således Paolo och Prudence in. (Forts. följer.)