så hade omnibusexpeditörens tro på Benoftts ofelbarhet fått en svår stöt, alltsedan den sednare med så mycken säkerhet förklarade Paolos sjukdom vara ett kolerafall, hvilket sedan befunnits vara ett stort misstag. Och denna morgons upptäckt, att Paolo icke var en flykting, då Benoit hade försäkrat, att han omöjligt kunde vara någonting annat, var en sak, som ej heller hade kunnat undgå att fästa uppmärksamhet, äfven hos en så lydig gudson som Prosper var. Benotts clelbarhet bleknade småningom liksom hvarje anseende, som hvilar på en falsk grund. Genom samma mörka gångar och hvalf. öfver samma dystra, fuktiga gårdar, som så hotande hade sett på Mortimers och madame Frangcoises efterforskningar rörande Paolo, vandrade nu Paolo och madame Prudence för att finna rätt på Thornton: Polisprefekturen var för Prudence en terra incognita. Hon hade aldrig varit der, och kände icke mera till de särskilda embetsrummen med sina namn och -bestämmelser än hon kände till Tyrus el!er Troja. Bästa utvägen ihennes tillstånd af helig okunnighet? tycktes vara och var äfven att vända sig till en sergent de ville — det var godt om sådana — och begära upplysningar; i det ögonblick hon skulle framställa sin fråga, fann hon emellertid saken långt ifrån lätt, då man besinnar att för att kunna fräga om vägen någonstädes, så måste man veta namnet eller åtminstone kunna lemna någon upplysning om den plats dit man ämnar sig. Intei annat val återstod i denna svårighet, än att föra polisagenten på spåren af hvad hon önskade veta, genom att i korthet an: föra sakens sammanhang, hvilket hon äfven gjorde. Det var en fråga för byrån för upplysningars meddelande, sade mannen och ledsagade henne till foten af trappan som ledde till denna byrå. Mycken stillhet herrskade i det rum der; efier en varsam ; knackning på dörren: och ett svar innanför: Kom in! — våra båda vänner med klappande ahjerta inträdde.