tleke någon flykting! upprepade Benott, stel af förvåning. Icke någon flykting! upprepade äfven Prudence och Prosper, som just nu för hundrade gången hade kommit in. Nej, inte mer än I ären det, fortfor Paolo. . JItalienare och ändå icke flykting!4 sade Benott och ref sig i sitt kala hufvud; det är ju alldeles onaturligtt; och liksom för att försona sig med en sådan afvikelse från all ordning, gjorde han ett par häftiga utfall mot väggen. Ar ni säker på att pi inte är någon fly... fan ta den pojken med sina signaler. Någon är der nu igen. Jag tror att hela Paris låter ånga sig i deg — hvåsa! och dermed kippade den gamle kamraten bort i sina tofflor. : Om ni inte är en flyk..4, började Prosper; men hann just nätt och jemt tillägga: fördöme den hvisselpipan, och så var han utom dörren. Paolo och madame Prudence; söm sålunda nu åter voro allena, företogo sig — hvad som under dylika förhållanden var det enda förnuftiga -— de togo på sig, han sin något illa medfarna kaskett och hon sin något ålderstigna mössa och derpå begåfvo de sig genast på väg. Prosper, som de träffade på tröskeln till kontoret, tåligt lyssnande till en klagan af en mycket fet, gammal emot omnibuskusken, som icke genast hade stannat då hon gaf honomv tecken dertill — Prösper, säga vi, gjorde ett svagt försök att afråde sin bustru från: ett steg, som han var fullkomligt säker skulle; misshaga hans gudfar. Madarhe Prudence, som närde ett litet orand: svartsjuka för det stora välde Benoit utöfvade öfver hennes man,svarade att hans gudfar hade sin fulla frihet att vara nöjd eller missnöjd; men att hvarken hon eller signor Paolo voro några barn och inte heler, Gud ske lof; i-behof af några ledband, och då Prosper hörde detta, lät han visligen saken hafva sin gång. Sanningen att säga,