lemna Paris — ett slags hemsjuka hade gripit honom. Sedan han kommit till den öfvertygelse, att han säkrast skulle få upplysning om Thornton af familjen Jones, hade han, ehuru plågsamt det var, beslutat sig för att gå dit. Tanken på Lavinia var förenad med många plågsamma, ehuru ännu förvirrade minnen, och han var sjelf icke rätt säker om han skulle vilja återse henne eller ej. Han hade emellertid gått till Boulevard des Capueines, men blott för att råka i en ännu större ovisshet. Familjen Jones hade för mer än två månader sedan återvändt till Epgland, och den långa engelska herrn, som under den sednaste tiden ofta plägat besöka dem, hade efter deras afresa aldrig mer låtit se sig. Paolo hade nu börjat tänka på att vända sig till polisen, och några frågor som pat hans afsigt i detta fall hade gifvit anledning till denna öfverläggning. Madame Prudence var af den åsigt att han borde gå och att han utan fara skulle kunna göra det, om hon vore med honom. Prosper var för att man skulle meddela saken till mr Perrin och följa doktorns råd, men blef hindrad från att utveckla sin mening genom hvisselpipan, som ljöd utanför dörren. Benoit bestred sådana mått och steg med stor häftighet. Gå till polisen!4 skrek ex-sergeanten och höppade ned från fönsterposten, der han hade sutit, med en sådan fart att tofflorna: flögo tvers öfver rummet. Kasta sig ilejonets gap menar du; och när han väl är der, hvem skall då få ut honom igen, hvasa? 4Jag har icke gjort något ondt, sade Paolo lugnt; Shvarför skulle jag då hafva att frukta för polisen? Nalkas icke polisen! de skola alltid hitta på någon orsak för att stoppa in er i N mörka hål. Ni kan taga för gifvet att en flykting alltid gör någon något. för när. P Men jag är icke någon flyktingX, sade aolo,