—— ——————— för Prospers kontor; hvar femte minut skulle Prosper se till att passagerare stego ur och passagerare stego i; han skulle jemföra annotationer och tala med kusken och så hvissla åt den stora vagnen att sätta sig i rörelse. igen; men ännu fanns mer att göra — tillbaka skulle han till sin pulpet för att betjena med nya korrespondensbiljetter och ordningsnummer på de anländandes tur att blifva forttskaffade och derjemte meddela. upplysningar åt alla som önskade sådana. På detta vis voro fem minuter snart tilländagångna och åter ljöd den kallande hvisselpipan från gatan, då -han ånyo måste börja samma arbete — så fortgick det i jemn följd , alltifrån sju på morgonen tilldess. klockan var tolt på natten. Öch som således Prosper fick lyda hvisselj ipan hvar femte minut och Benoit telegraferades ned ifrån sin håla på badhusgården — låt oss taga det i rundt tal till hvar sjunde minut — så voro båda eller en af dem alltid ur vägen och öfverläggningen stod stilla. Den fråga som afhandlades hade biifvit väckt af Paolo och understödd af madame Prudence och var följande: Skulle Paolo. begifva sig till polisen för att söka få reda på Thornton? Det initiativ som den unga romaren sålunda tagit vittnade om ett nytt skifte i hans psykologiska tillstånd. Paolos känslor hade slutligen ånyo vaknat och vänskapen återtog sin rätt. Att återfinna sin välgörare, att lugna och blifva lugnad — se der hans hjertas lifligaste önskan. : Hade än icke de starka banden af en nästan sonlig kärlek som fästade honom vid engelsmannen fannits till, så skulle andra förhållanden hafva drifvit honom till detta steg. Om han återfann Thornton, skulle han äfven ega medel att återgälda den del af sin skuld till sitt vänliga värdfolk, som pengar kunde betala, och att komma tillbaka till Rom. Paolo hade lemnat tillräckligt pengar i sina rum vid Rue de Rohan till fyllande af båda dessa behof och säkert hade Mortimer tagit hans egendom i förvar. Paolo var ifrig att få