Aftonbladet – 23 augusti 1861, sida 2

och en tröst för sina föräldrar, såsom hon, den älskade förlorade, hade varit det. Ma dame Prudence visade ingen häftig rörelse, men hennes bruna ansigte var blekare än vanligt och den glada, friska rösten låg och osäker, Prosper var mycket röd då har steg upp och länge sysselsatt med att borsta dammet af sina knän, medan Benott häftigt rullade en tuggbuss — nemligen en inbillad, och såg grufligt hågad ut att göra elt emot någon fiende, men hejdade sig i tid. Härpå gingo de omkring ett par timmar på begrafningsplatsen, jemförde inskrifterna på de praktfulla monumenterna, yttrade sina gissningar, huruvida den lilla kistan, som just nu inbars, var en gosses eller flickas, yttrade varmt deltagande för det långa svartklädda fruntimret, som såg så bedröfvad ut — och för den gamle herrn i den slitna rocken, hvilken så andäktigt bad på en graf, allt detta emellanåt afbrutet af otaliga anmärkningar om hur vackert och grönt här var. Och är det möj ligt att älven dödens boningar kunde vara angenäma att besöka, så bör detta visserligen vara fallet med de putsade, lugna, grönskande kyrkogäårdarna i Paris, med sina krattade gångar och promenader, sina allcer och skuggrika platser, sin rikedom på blommor rundtormkring d väl vårdade grafvarna, sin stora. mängd af promenerande af alla klasser och vid hvarje stund på dagen, med ett ord — med alla de mångfaldiga bevisen af att de lefvande ej hafva glömt sina bortgångna anhöriga. Klockan är tre — en marche!? kommenderade Benoit, efter att hafva sett på. sin klocka. Efter ett farväl och ännu en bön vid lilla Annettes kors; togo de åter vägen till Barrieren och in i vinhandeln