Aftonbladet – 23 augusti 1861, sida 2

hvars firande den Hlla omnibusexpeditören alltid bestod sig en fridag — den enda på hela året — en frihetstid af sex timmar, räknadt från middagen till klockan sex på aftonen. Den 24 Mej 1856 hade nemligen Prosper och Prudence förlorat sin enda dotter, en liten flicka, fyra år gammal, och de hade sedermera aldrig någon 24 Maj underlåtit att gå till kyrkogården Mont Parnasse för att hänga kransar af blommor och eterneller på det lilla jernkors, som utmärkte Aunnettes graf. De beslöto denna gång att taga Paolo med sig och göra dagen riktigt festlig. Man och hustru sorgklädda, barnen i bruna bluser och skinnbälten, Paolo i de enda kläder han egde, för tillfället omsorgsfullt borstade och med en af Prospers mössor i stället för sin förlorade hatt, samt sist, men ingalunda sämst, Benoft, för on gång klädd som andra simpla dödliga, begåfvo sig middagstiden af i en af bolagets vagnar och slego, som sig borde, ur vid Barriere d Eafer, hvarifrån de till fots begåfvo sig ill kyrkogården. I en af de många bodar för begrafningseffekter, som finnas i mängd kring alla kyrkovårdar i Paris, försedde sig mr Prosper med ;å många kransar, som det var personer i sällskapet, och utdelade dem åt hvar och n, barnen inberäknade; de gingo derpå till a Aunettes gral och nedlade der sina förvängliga emblemer af en oförgänglig saknad. Prudence föll på knä, ett exempel som följdes af Prosper, Benoit och Paolo, illsade sina båda gossar att komma till sig, ät dem äfven falla på sina knän, sammanknäppa sina händer och efter henne upprepa en kort bön, hvari de bådo sin lilla ;yster — nu en salig engel i himmelen — nedla. för dem hos den heliga jungfrun, så ut de måtte växa upp till goda menniskor