Aftonbladet – 23 augusti 1861, sida 1

den; klappade. de kraftfulla djuren på halsen, under det en sidoblick på Paolo sade såjtydligtsom ord: har ni någonsin sett maken till hästar?4 Den esprit de corps. som förmår oss att hedra den fana, hvarunder vitjena, måste i sanning vara stark, då äfven denne fattige, illa lönade, illa herbergerade, illa värnade tjensteman kunde känna stolthet öfver en inrättning som gaf honom en så knapp vedergällning för sin möda. Sedan följde dessa dagar af angenäma ROT i mr Prospers omnibus och de ånga, goda hvilostunderna vid madame Prudentes sida i Jardin des Plantes eller iTuilerieträdgården; derefter kommo promenader alltmera vidsträckta i än den ena, än den andra trädgården, der gamla män och fruntimmer med vänligt och behagligt utseende brukade stanna, se deltagande på honom oeh anmärka åt hvarandra då de gingo förbi: äStackars yngling, hur svag han ser ut; ack! ungdomen är inte heller något värn emot sjukdomen. Kanske sväfvade något ögonblick ett minne af det förflutna för hans själ — gestalten af en högväxt, svarlhårig, ung flicka, af en reslig gråhårig man — skuggbilder, som försvunno liksom personerna i en berättelse, längesedan läst och till hälften glömd. Mensiet var så tröttsamt att tänka och att draga sig något till minneg, eller att liksom sätta färg i dessa svaga konturer, att han var rätt belåten att åter få låtadem försvinna. Långtlättare och angenämare var det då att betrakta dessa sköna lejon, hvilka lågo der i sina burar, majestätiska älven i sin fångenskap; dessa rörliga apor som beständigt spelade hvarandra små, elaka spratt och så för ett. par ögonblick stannade alldeles orörliga vid ljudet af små klockor, som de sjelfva vid sina löjliga språng hade satt i rörelse, elle: