Aftonbladet – 23 augusti 1861, sida 1

han några frågor, aldrig visade han något tecken till förvåning eller nyfikenhet öfver att han. befann sig på ett för honom främ: mande ställe. De enda tilldragelser, som tycktes väcka hans intresse, voro måltiderna, då han åt med stor begärlighet. . Då han blef i stånd att lemna sin. bädd, kunde han sitta halfva dagen i en länsiol vid fönstret och med samma stumma förnöjelse betrakta en sparf som hoppade omkring, eller den öfver bad och duscher herrskande Benoits rörelser nere på gården midt emot, der denne svängde sig ibland tjocka moln af rök och ånga med starkt tycke af en burlesk framställning af någon gudomlighet, till hälften tillhörande hafvet, till hälften underjorden. Dernäst se vi honom sittande vid sidan af Prospers anteckningspulpet, numera tillräckligt stark att kunna betrakta det muntra, rörliga lifvet på kontoret och i stånd att finna nöje i det lifliga skådespelet. Det liknar ju en hamn — inte sannt? sade. den lilla omnibus-expeditören småskrattande och blinkade åt sjuklingen; inte underligt att man trängs så här om platserna; säg mig något fortskaffningsmedel som. så förenar -trefnad, beqvämlighet och skyndsamhet, och färdigt sedan att föra er till hvilken del af staden som helst, vid hvilken timma på dagen som helst. Ni skall sjelf få se, då ni blir stark nog för att åka ut; och så aktningsvärdt sällskap man alltid kommer uti — jurister, läkare, köpmän, bokhållare, kapitalister, för att ej nämna sådana personer af rang som den der gråhåriga herrn midtför oss, med -den röda rosetten i knapphålet — en officer af hederslegionen, ser just ut som en civilklädd general; en officer af hederslegionen, icke riddare — riddarne bära sett rödt band. Och se nu bara påhästarne; och Prosper, med hvisselpipan i hen: