Aftonbladet – 23 augusti 1861, sida 1

befann sig hos den barmhertiga samaritanen hade han under yrseln talat en hel hop å ett främmande språk, som Benoit med bestämdhet hade förklarat vara polska, men hvilket den bättre underrättade mr Perrin upplyste familjen om ått vara italienska. Nu hade Benoit varit inqvarterad i Pont du Var år 1833 och under den tiden med egna ögon sett mången italienare komma från den motsatta stranden för att söka en tillflykt i Frankrike. Benoit hade tjenati Afrika och der kännt mer än en italiensk flykting tillhörande främlingslegionen, Benoft hade äfveni Paris blifvit bekant med italienska landsflyktiga, och vare sig i Paris, Algeriet eller Pont du Var, cå hade han alltid sett dem blifva illa behandlade, strängt bevakade af polisen, ofta nog insatta i fängelse eller utan betänklighet afförda till gränsen under eskort af gensdarmer. Benoits erfarenhet i detta fall hade ingifvit honom en orubblig öfvertygelse rörande två saker: först, att italienare och landsflykting betydde detsamma; för det andra, att polisen hade order, en gång för alla, att uppspåra alla italienare, för att bringa dem i fängelse eller öfver: gränsen. Efter att således hafva gjort åtskilliga utfall emot sin inbillade fiende, såsom han brukade, tillämpade Benoit sin-djupa vishet på Paolos kasus, ställande följande korta och kraftfulla tal till Prosper och hans hustru: tMotus ! gossen är en italienare; I veten hvad det vill säga; håll munnen på . er, ty annars ha vi polisen och hela byket på halsen. Saken hade följarde morgon blifvit meddelad mr Perrin, hvilken blott hade höjt på axlarne, utan att säga ett ord — hvärken ja eller nej. De tre vännerna litade på ordspråket: den som tiger han samtycker, och följden blef, att ingen sade ett ord om