Aftonbladet – 22 augusti 1861, sida 3

medförde, nemligen mot sjöröfvare, och så snart kriget utbröt år 1848, ilade han hem, tog parti för den konstitutionella friheten och blef Tryttmästare. Då hans konstitutionella furste, storhertigen, måste fly för mazzinisterna, ingick han i tjenst hos Carl Albert samt utmärkte sig i fäktningen vid Sforzesca två dagar före det olyckliga slaget vid Novara. Som nu ingenting syntes vara att göra vidare för honom, lemnade han Italien och köpte sig en stor egendom i Kalifornien, bvarest han lefde skild från verlden eller företog stora, farliga resor i det inre af NordAmerika. Men knappt erfor han, att Sardinien deltog i kriget på Krim, förrän han insåg, att atsigt öppnades till en ny strid för Italien. Likasom Garibaldi begaf sg hem från Platafloden. skyndade han hem från Kalifornien och erbjöd genast sin tjenst. På sina resor hade han emellertid gjort bekantskap med några af napoleoniderna och blef rekommenderad hos kejsaren. Han insåg med hvem Italien borde söka vänskap. Medan det ännu för verlden såg ut, som om kejsar Napoleon var emot, att konungariket Sardinien utvidgade sig med andra provinser än Lombardiet, och som om han isynnerhet villt försvara påfvens makt, blef Cipriani skickad tili Romagna, valdes af nationalförsamlingen till generalståthållare och organiserade landet med kraftig hand, så att en liten, väl rustad här på 11,000 man kunde lemnas åt Vieter Emanuel. Men så snart detta var gjordt och han icke längre såg någon utsigt till krig och icke trodde sig nödvändig, begaf sig Cipriani åter bort öfver Oceanen. Victor Emanuel förmådde hvarken att hålla honom qvar eller att öfvertala honom att mottaga något slags belöning eller utmärkelse. Allt hvad konungen kunde göra var att skrifva ett hjertligt och tacksamt bref till honom. En annan personlighet af samma art är amiral Persano. Han är född samma år som Garibaldi. 1806, i den piemontesiska staden Vercelli, belägen mellan Turin och Milano. Ehuru född och uppfostrad inne i landet, stod hans håg till hafvet, och han blef i sitt 13:de år sjökadett; vid 19 års ålder utmärkte han kg genom sitt mod i den träffniug, som en sardinsk flottilj 1levererade deyen af Tripolis. Men för öfrigt erbjöd sig icke på den tiden något tillfälle för en italiens sjöofficer att utmärka sig, och Persano måste lugna sin oro och längtan genom att kasta sig på sitt yrkes teori, hvari han också uppnådde ovanlig skicklighet. Först år 1842 fick Persano Feständigt befäl, nemligen öfver brigantinen ridano om 18 kanoner, hvilken sändes till Sydamerika, för att öfvervaka de sardinska handelsintressena. På den tiden var Rosas diktator i Buenos Ayres och bekrigade Montevideo, der Garibaldi anförde en italiensk legion. På dessa trakter vistades då flera tusen italienare, till största delen från liguriska kusten, och af denna anledning höll sardinska regeringen här några krigsskepp stationerade. Persano erhöll vid sin ankomst till Montevideo ordres af stationens öfverbefälhafvare att segla till Buenos Ayres, och som ett spändt förhållande rådde mellan Rosas och italienarne, blef Persanos ställning svår. Rosas ville reta och förödmjuka honom och lät en dag arrestera en af hans matroser till följd af ett gatuupplopp, hvari denne deltagit. Persano fordrade att matrosen skulle utlemnas, men erhöll ett hånfullt afslag. Han seglade då med sin brigantin in bland Rosas flotta, som bestod af en korvett, två brigantiner och en goelett, gjorde klart till anfall och återfordrade i denna ställning sin matros. Nu gaf Rosas efter. — Persano erhöll befallning hemifrån att segla in i Stilla oceanen och fick dervid tillfälle att visa sin skicklighet i sjöväsendet och det mod, hvarmed han begagnade den, i det att han under en häftig motvind inlöpte mellan klipprefven i Honolulus hamn, sedan lotsen vägrat sin tjenst, samt kastade ankar vid sidan af de franska och engelska örlogsmännen, hvilka icke ansett detta vågstycke möjligt och redan utsatt båtar för att rädda honom och hans besättning. Den oförvägenhet han vid detta och andra tillfällen ådagalade, ådrog honom försigtiga förmäns ovilja, och en stor del af hans lif är uppfylld af stridigheter med dem, af lyckliga försök, som förvärfvade honom heder, samt af olyckliga, dem han stundom måste med ny fara söka godtgöra. Så inlät han sig under kriget 1848, då han hade ett befäl på Ådriatiska hafvet, med sin eskader i strid med ett österrikiskt landbatteri, och ett af hans fartyg, briggen Fulminante, sprang i luften. Man så i skymningen det förolyckade fartygets flagg flyta på vattnet under de fiendtliga kanonerna. Persano steg med några matroser i en båt, hemtade flaggan ochshann vid frynin en tillbaka till sin eskader. — År 1851 lyckades det honom att utan biträde af lots föra ångfregatten Governolo uppför Themsen till London Bridge, och det uppseende detta väckte, emedan engelsmännen hade tviflat på möjligheten deraf, bidrog i hög rad att öka hans popularitet i fäderneslandet. en då han kort derefter med samma fartyg skulle föra Victor Emanuel öfver från Spezzia till ön Santa Maddaiena, seglade han på en klippa, som låg dold under vattnet, och det lyckades honom med knapp nöd rädda fartyget. Han blef ställd för krigsrätt, hvilken till och med pröfvade honom skyldig till högförräderi; men kassationsdomstolen ogiade denna dom och konungen utnämnde honom kort derpå till sin flygeladjutant. När kriget ånyo utbröt år 1859 fick Persano icke något öfverbefäl; men 1860, då Garibaldi företog expeditionen till Sicilien, fann den allmänna meningen, med riktig instinkt, att Persano hörde vill saken. Såsom amiral öfver den sardinska flottan på de syditalienska farvattnen hjelpte han å allt möjligt sätt Garibaldi, och efter Neapels eröfring öfverlemnade den sistnämnde också åt honom hela den neapolitanska flottan — ett steg. hvilket mycket beklagades af Mazzini, Saffi oc Bertani, hvilka önskade förhindra Victor Emanuel och Cavour att få makten i Neapel. Det är bekant, att Persano genom det kloka använ dandet af sin flotta mycket bidrog till segern vid Castelfidardo och hade en betydande andel i Anconas eröfring (Sept. 1860). Här hämnade han sig på landbatterier, seglade med tre fartyg mot molon och nedtystade på 450 alnars afstånd dess kanoner; med skeppet Vittorio Emanuele lade han sig derpå inom pistolskotts håll från ett till hälften förstördt, men ännu verksamtbätteri och sprängde medelst ett fullt lag dess krutmagasin i luften. Det är vidare bekant, att Lamoriciere valde att utlemna sig till Persano. När Persano kom till Turin, för att såsom deputerad taga plats i kammaren, följde folket honom på gatorna, och kammaren steg upp vid hans inträde och helsade honom. Sedermera deltog han ibelägringen af Gaöta, först utan framgång och med förlust, men derefter med större lycka, hvari dock landthären hade största andelen. . En tredje person, hvars öde och utveckling företer någonting af samma halt, är general Solaroli, som i detta ögonblick gästar Stockholm och om hvilken vi ofvanföre yttrat några ord, liksom vi hoppas att framdeles bli i tillfälle att något närmare redogöra för hans märkliga lefnadsöden. RA Krigshofrättens utslag angående mördaren Göthe lyder. med förbiosende af reciten.