Aftonbladet – 22 augusti 1861, sida 1

Det var icke utan någon svårighet, som de blefvo inlåtna inom dess dystra murar öch äfven sedan detta mål var uppnådt, var det blott genom ihärdiga förfrågningar hos alla vakthafvande polisbetjenter, som de alutligen erhöllo erforderliga upplysningar, för att få rätt på det embetsrum som de sökta. Man bör veta att polisprefekturen, dberäknadt de ideförbindelser som den ovilkorligt måste väcka, äfven i sig sjelf har eller, -rättare sagdt, hade ett särdeles hotande; utseende, som äfven på den klaraste solskensdag var på intet vis tilldragande. Men vid fladdrande gaslampors bläbleka sken, under en stormig natt i Mars månad, gaf den en liflig föreställning om de osaligas hemvist — Dantes Bolgias. Mortimer kände sitt blod isas i ådrorna, vid tanken på att Paolo möjligtvis kunde hafva blifvit tagen som lösdrifvare och nu måhända funnes dernere i en af dessa celler med jerngaller för fönstret. Man visade Thornton och hans följeslagerska in i en låg och hvälfd gång, och det blef dem sagdt, att sedam de kommit igenom den skulle de befinna sig framför en dörr, som ledde in till le Bureau de Permanence. Till följd af dessa upplysningar kommo de snart in i ett stort rum, så svagt upplyst, att ögonen först behöfdåe vänja sig en stund vid dess halfdunkel, för att kunna skönja huruledes de tre eller fyra mörka upphöjningar på. golfvet voro. så många menskliga varelser. Liggande utsträckta på sluttande träplaner eller britsar befunnos dessa menniskofigurer i verkligheten vara sergens de ville, al hvilka en frågade de inkomna efter deras ärende; sedan han fått den upplysning att de önskade få tala med tjenstförrättande. polisinspektörn, frågade han ytterligare om saken vore . mycket brådskande. Mortimer svarade härpå jakande, och derefter steg den polisbetjent, som först samtalat med honom, upp, knackade på en dörr, gick in och återkom i nästa ögonblick för att bedja de båda besökande stiga in.