Aftonbladet – 22 augusti 1861, sida 1

kan ni vara säker på att han icke nu väntar på er i edra rum ? Thornton kände medlidande med henne och låtsade sig hysa ett hopp som han ej egde eller, rättare sagdt, som an icke trodde sig. ega, Tiden tillät nu inga vidare samtal. Efter träffad öfverenskommelse, att hvarje upplysning som den ene af dem lyckades erhålla genast skulle meddelas den andre, skiljdes de åt. Thornton hade den fullkomliga öfvertygelse att han icke vid sin hemkomst skulle finna Paolo i deras rum; han skulle ej hafva tvekat att våga både lif och förmögenhet derpå, och likväl, ehuru hans förmodan blott gick i fullbordan, så kände han dock ett sådant qval i hjertat, som om det hade varit fullt af de säkraste förhoppningar. Hans värdinna, som af hans oroliga utseende hade funnit, att han var bekymrad öfver sin unge väns förlängda bortovaro, hade, trots hans begäran sutit uppe och väntat på honom. Thornton var nu alltför tacksam att hafva någon att rådgöra med, för att icke meddela henne, det hans vandring hade varit förgäfves, och derjemte gitva henne några sådana upplysningar om saken som väl kun le rättfärdiga hans fruktan, utan att likväl, som han förmodade, kompromettera någon tredje person. Madame Francoise var icke qvinna förgäfves ; hon gissade sig till allt hvad Thornton förteg, men med mer än vanlig klokhet behöll hon sin förmodan för, sig sjelf, medan hon på samma gång gaf säkra, oda råd. Klockan två på morgonen är ej en lämpligaste timma, för att göra efterfrågningar om försvunna vänner och anhöriga; madame erinrade sig emellertid hafva hört att vid polisprefekturen funnes en bureau de permanence, d. v. 8. ett kontor, som hölls uppe hela natten till deras hjelp, som möjligen kunde behöfva hastigt bistånd af de lagliga myndigheterna. Mortimer omfattade med. ifver denna upplysning och begaf si i sällskap med madame Francoise genast ti polisprefekturen.