Aftonbladet – 21 augusti 1861, sida 2

Ar det möjligt! ... Hon skrilver att hon vill blifva min, trots sin farbror! ... hon ber mig komma med er och hemta henne ... O, min Gud! Förstår ni? jag skall gifta mig med Elisabeth!... men lyekönska mig då, min älskade mor... Vi fara genast... genast, inte sannt? ... Hon väntar oss .. kom, kom... Ack! nu är jag inte rädd för någonting! ... Inte en gång för ett olyckligt nummer! frågade en flämtande röst. . Martha och Williams vände sig om. Frans stod bakom dem, blek och hållande i den hand som han ännu hade i behåll en öppnad sedel på hvilken stod skrifvet siffran 3... Mor och son studsade. Jag har inte dragit! ropade Williams. Nej, men sedan mairen lagat så, att du inte var der då ordningen kom till dig, så drog han i ditt ställe... och han har tur han, som du ser! Martha började gråta. Tyst! sade Frans barskt; vill du paradera med din sorg? ... Svälj dina tårar; du får nog tid att gråta der hemma. Under det han talade, vände invaliden sina steg mot den trakt der de bodde; begge två följde honom. Martba återhöll med möda sina snyftningar, men Williams var t underrävelse hans far medfört beredt träffat honom, at ban gen af åskan midt under rksamhet och tankekraft om i en dröm, hörde ingenti onat än I ade ljud och fåg alit så omkring för ögonen. Hvad Frans beträftade, sick han förut med cn s förtviflad beslätsamhet. Han hade rätat ut sin stympade kropp, hans träben slog hårdare mot marken; instinktmessigt grep hans hand fa