Aftonbladet – 20 augusti 1861, sida 1

De båda gamla satte sig. ceNär vi flyttade hit för sex år sedant, fortfor Williams, så hade herr Koffmann, som pappa väl vet, redan varit orättvis och hård mot dig; jag var derföre också ganska förbittrad och skulle gerna velat förödmjuka honom, om jag kunnat. Jag sökte till och med att visa honom att jag cj tyckte om honom. Så ofta han kom på terrassen med sina söner, passade jag på och gick förbi dem utan att helsa, och om de ropade på mig för att få blommor, svarade jag dem med hatten på, på samma sält som de tajade till mig. Att vara ohöflig mot herrarne jorde mig ingenting; det roade mig till och med; men när mamsell Elisabeth kom, var det svårare. Jag hade hört sägas att hon var olycklig, och jag såg henne någon gång skåda ut åt landet med ett så sorgset atseende, att, då jag gick förbi henne, min hand mot min vilja fördes till hatten. En dag då jag höll på att klippa vinrankan som är jemnhög med terrassen, så att jag icke syntes, hörde jag herr Koffmann säga henne, att han uppfostrat henne af barmhertighet, och förebrå heune det bröd hon åt hos honom! ... Den stackars flickan grät bittert, men det brydde. farbrodern sig ej om. Jag kände i detta ögonblick att all den ovilja Jag ännu hyste mot mamsell Elisabeth försvann ur mitt bjerta; jag tyckte att hon. ej mer hörde till Koffmanns familj, då hon var så olycklig, och från den dagen helsade jag vördnadsfullt på henne. ij Jag vet icke om hon varseblef denna förändring, men å sin sida blef hon vänligare och mera språksam. Ofta, då hon var ensam, stödde hon sig mot bröstvärnet och frågade mig: om: sättet att odla. blommor. SImåningom blefvo samtalen längre: hon talådesmedmig om er, -om min mor, om