Aftonbladet – 17 augusti 1861, sida 3

k. säkerhetsstickorna påbjudas till allmänt bruk och all tillverkning af de vanliga för öfrigt förbjudes, ingen månniska derefter här i landet kommer att plågas af sjukdomen, men deremot inträffa andra förhållanden, som mer än väl förtjena alt tagasi det närmaste betraktande. En bundt vanliga tändstickor kostar i detaljhandeln öfver hufvudet taget 1 öre, till följd hvaraf nationen för denna vara nu årligen utbetalar 200,000 rdr. Enligt minutpriset i Stockholm kostar deremot en låda säkerhetsstickor 8 öre, men då lådan innehåller 200 st. stickor eller dubbelt så många som en vanlig bundt, blefve folkets årliga utgift för dessa stickor, om det ålades att uteslutande begagna sådana, 800,000. rdr. Nationen skulle således årligen uppoffra 600,000 rdr och utbetala mer än 342,857 rdr för hvarje menniska som räddades från! fosfornekros, oaktadt; såsom förut redanär omnämndt, sjukdomens så väl uppkomst som mer eller mindre farliga beskaffenhet till en stor del bero på den uppmärksamhet och: ordning, som husbonden och hans arbetare sjelfva iakttaga. Dessutom kan gerna anmärkas att de s. k. säkerhetsstiekorna på intet vis äro säkrare, utan tvertom mycket osäkrare att få eld med än de vanliga tändstickorna och dessutom ; vid antändningen äro besvärade af ett obehagligt sprakande och fräsande. Likaledes, efter det när och fjerran oupphörligen puffas för den s. k. Lundströmska upptäckten, må också omnämnas att denna upptäckt för omkring 20 år sedan tillämpades vid professor Bagges kemiska fabrik härstädes, der fullkomligt analoga tändstickor tillverkades, fast on fosforoxid begagnades i stället för amorf fosfor, som då ännu var okänd. Denna tillverkning hölls ingalunda hemlig, men måste lör sin dyrhets skull snart öfvergifvas, hvarefter ingen vårdade, sig att öfverklaga hr Lundströms temligen djerfva patentansökan. Summan af alltsammäns blir emellertid frågan, om det är skäl eller icke för, nationen att årligen offra öfver en half million rdr för att hindra ett par menniskor från möjligheten att ådraga sig en mer eller mindre svår sjukdom. en varmhjertade men föga eftertänksamme filantropen kan möjligen svara ja, den lugna statsekonomen tror jag deremot måste ovilkorligen säga nej. Jag vet alltför väl att menniskors lif och helsa ej kunna med penningar taxeras, men deremot både kan och bör menskligt lidande jemföras det ena med det andra. Har nationen lust och krafter att årligen, utom hvad nu påkostas, ytterligare uppoffra 600,000 rdr för att förekomma eller lindra sina medborgares faror och lidanden, nog komma dessa enningar att bättre användas om derför byggdes och underhöllos nya fyrbåkar, lotsbåkar, sjukhus m. m., hvarigenom säkerligen tusentals menniskor skulle hjelpas, än om de anslogos för att förekomma — två fall af fosfornekros. Hvilket yrke, hvilket arbete finnes väl dessutom som under alla förhållanden är helsosamt? Intet. Tvertom alla äro för helsan mera eller mindre vådliga. En och annan menniska är ycklig nog att komma undan och uppnå ålderdomen, de flesta dö i förtid. Oeh så måste det vara. Genom förnuftig omtanka kan medelåldern tramflyttas, men aldrig kunna alla menniskor göras lika gamla. Att förbjuda vådliga ETEN INGA vore detsamma som att dekretera hela menniskoslägets utgång inom några månader genom hungersdöden. Lifvets vilkor och lifvets glädje är strid, men ingen strid finnes utan aror. Derföre, så länge verlden står och menniskor finnas. lära vi nog få hålla till godo med att vistas ibland dessa faror. Stockholm den 12 Augusti 1861. i N. P. Lindeström,3 kemisk fabriksidkare. 4