Aftonbladet – 17 augusti 1861, sida 1

stötte en ed mot honom och bad honom i hålla sig på distans, hvarpå han Jlunkade bort mycket modfälld. De der äro icke några sjömän ?4 anmärkte jag med en släng med min tumme, för att visa hvilka jag åsyftade. Nej, de äro hvad man vid flottan kallar Cmellandäcksgastart, men vi kalla dem landtkrabbor?, svarade mr Coffin. Bry e ej om dem! Jag skulle gerna vilja visa er kajutan, men kapten sitter och skrifver. Den är storståtlig, det är visst och sannt. Ah! se här är kapten sjelt! Det var verkligen skepparen sjelf, som kom uppför kajuttrappan, och då styrman-. nen ;skyndade sig att presentera mig, hel. sade vi å ömse sidor. Skepparen var en liten, men ej spenslig karl, en hopkrympt jätte med breda skuldror och kraftiga lemmar. Han hade duktiga käkar, fullsatta med stora, hvita tänder, brunglänsande hår, blå ögon och mycket röd och hvit by. Hela hans yttre menniska var så föga lik en amerikan som någon kunde vara i hvilket land: som helst. Men han var ganska väl uppfostrad och artig, en fulländad gentleman i sitt sätt, och jag fann snart att jag talade med en person, som var mig åtminstone jemlik i Gppeoåtran, och en man med talanger till på köpet. Han förde mig nedikautan, visade ett par eller tre skåp med medaljer, kamer, sällsynta snäckor 0. s. v. äfvensom några värdefulla taflor och ovan-. liga vapen, samt sade sig blott vara ledsen öfver att han ej för dagen hade tid att visa mig alla sina skatter. Skulle jag vilja äta middag hos honom hågon dag, innan han seglade? frågadehan. Emellertid måste jag ha frukost, och hanringde i euliten silfverklocka, och in kom stewarten, en mulatt, med en liten anrättning. Vi samspråkade