kena och hvalfbågarna syntes oskadade på yttersidan, innehöllo någon sanning. Nämde herrar hade i dessa uppgitter sökt en uhdflykt för det ansvar som hviläde på dem, hvilka hade brustit i inseende och vård. Uppgifteh derom, alt barrieren skymde, var under vissa omständigheter sann, och hon kunde således på sitt sätt försvaras. Hon syntes för öfrigt -god, icke allenast derföre att åtminstone flertalet, om ej alla, som hörde denna uppgift, icke skulle besinna alt ett sådant hinder som barrieren hade vid en undersökning varit lätt undanröjdt, sami att en undersökning var, redan för flera år sedan, af förhållandena särskild påkallad; utan hon syntes äfven god, ja särdeles god, derföre att mängden skulle tycka att byggmästaren hade bort så ställa, att takhvalfvets fot, på hvilken det helas bestånd så ytterst berodde, hade blifvit, äfven utan allt besvär. ständigt tillgänglig och synlig, och skulle, till följd af den gif: a förvända, beskrifningen, tro att denna angelägenhet var försummad. Denna sednare omständighet var desto gynsammare för ändamålet, som byggmästaren, hvars namn aldrig nämndes, men hvars åtgärder rörande byggnaden man. gjorde sig all upptänklig möda att nedsätta 1 allmänhetens tanke gerom i berättelsen ständigt återkommande, förtäckta, falska framställningar, var ifrån början utsedd till offer för vederbörandes straffvärda underlåtenhet att vårda byggnaden. Så långt skulle detta spel i alla fall ej gå, att byggmästaren fälldes till penningeersättning;, emedan sådan ; ej kunde lagligen ådömas, sedan hans åtgärder hade för så lång tid tillbaka blifvit efter -alla former godkända och afleverering af byggnaden på samma gång skett. Men det juridiska ansvaret skulle, så synes man hafva hoppats, falla bort ifrån dem det vederborde, när det bedrägliga sken af moraliskt änsvar, hvilket man skulle lyckas tillverka på byggmästarens bekostnad, så hade bländat. deras ögon som hade att döma. att de ej förmådde se de skyldiga. Men den framför stående. barrigrens verkliga historia är icke till punkt och Pa den, som hit Stål och Söderling förattat, och deras förklaring alt det förmultnade i remstyckena och i sjelfva bågarnes tappar eller nedre del hade svårligen vid de vanliga årsbesigtningarne kunnat förmärkast, har icke en gång en skymt af sanning till grund.. Detta svårligen har aldrig funnits till annorstädes är i dessa herrärs embetsberättelse. Den djerfhet, hvarmed de här trädt sanningen för nära, är förvånande. Det ser ut som om hrir berättare hade alltför mycket förlitat sig derpå, att sedan byggnaden hade nedstörtat och, straxt derefter, allt det virke, alla de delar, alla de stycken hvaraf konstruktionen hade bestått, blitvit försåldaroch från byggnadsplatsem bortförda, skulle en beskrifning af dennas konstruktion ej mera kunna jemföras med verkligheten; och fältet således vara öppet för den teckning, som bäst passade efter berättarnes behof: De förmodade troligen att, efter några och trettio års förlopp, de ritningar hvarefter byggnaden blifvit utförd, icke mera skulle finnas qvar hos byggmästaren, hvilken såiedes nu skulle sakna de medel, som fordrades för att hvarje del af den konstruktion, som numera upphört ait finnas till, skulle kunna till sin beskaffenhet visas och till verkligheten bevisas. Detta är dock ett misstag. Dessa ritningar finnas alla qvar, och. efter dem är på här bifogade ritning återgilvet allt hvad som behöfves för att fullständigt blotta den ifrågavarande embetsberättelsens inre beskaffenhet. Jag går nu att visa detta. Betraktar man, på bilagde ritning, tillen början byggnadens grundplan, n:r 17), och dess genomskärning, n:r 2; så finner man: det visserligen vara sannt, att en besigtningsman kan, öfverallt inom ridbanan, ställa sig så, att, såsom hrr Stål och Söderling inberättat, Cbarrierent blifver framför stående, emellan den som skall besigtiga och remstyckena samt ?sjelfva bågarnes tappar eller nedre del, hvilka skulle besigtigas. Då imträder ock, ganska riktigt, det der svår ligen vid de vanliga årsbesigtningarne, att tjörmärka en i nämnda byggnadsdelar betintlig tförmultning?. Det är äfven möjligt, och till och med ganska antagligt; att besigtningsmännen aldrig intagit någon annan ställning än den så beskrifna. Men skulle det väl vara detta; som herrar Stål och Söderling velat säga? Skulle då besigtningsmännen. endast hafva, en gång hvarje år, förfogat sig inom ridbanan, för att på beqvämaste sätt, och på längsta möjliga afstånd från föremålen att besigliga, kunna se sig omkring och — gå sin väg? Skulle de väl kunnat tro, att de så fullgjorde sitt åliggande? Allt detta-är kanske möjligt. Men det var emellertid icke på detta sätt som byggmästaren kunde och borde föreställa sig att en besigtningsman skulle utföra sitt uppdrag. Planritningen n:r 1) visar, att i den på midten af husetsframsida befintliga utbyggnaden för ingångarna, finnes på hvar dera sidan. om ingången till ridbanan, ep läktare B., till hvilken man uppgår på trappor af 4 steg, såväl från särskilt dörr, utfrån, som. från nämnde ingång. . Från dessa läktare kommer many vid p-och s, in uti en oång af samma upphöjning och ledande, såsom pilarne visa, rundtomkring ridbanan emellan barrieren och byggnadens med 25 fönster försedda ytterväggar. Denna gång