Aftonbladet – 14 augusti 1861, sida 3

. verksamma författare i England äro deister och kristendomens motståndare. De lärare, somm framställa ortodox kristendom, inse myeket väl, att det är omöjligt att hålla sig på en medelväg mellan den ortodoxa tron och ett fullkomligt förkastande af hela den kristna tron ; och ehuru en liten sekt (unitarierne) har försökt att hålla sig på en sådan medelväg, i det de betvifla undren 1 kristendomen, och anse att hvar och en af oss har samma slags inspiration som aposlarne, så märka desse sjelfve att derasståndpunkt är svag, och känna misstroende till sina ledare. Hr Newman försäkrar, att nästan alla personer med utmärkta gåfvor och hög bildning, både i England och det öfriga Europa, hafya frigjort sig från all bestämdare tro på kristendomen. Emellertid, fortfar han, är det ganska få af dem, som ALIS våga förklara: Jag är icke en kristen. Denna rädsla kommer af motilja att bryta med sin familj, af fruktan att örlora de högre presternas och andras vänskap och umgänge, eller att skada sina politiska utgter; eller emedan åtskilligt i kristendomen nnu ingifver dem vördnad; eller ock om de icke äro tillräckligt lärda och skarpa tänkare, hafva de icke alldeles kunnat bortkasta tron på allt öfvernaturligt. Emellertid, säger han, hafva på de sista dussin åren ganska många författare med öppet erkännande af sina namn uppträdt såsom besämda förnekare af det öfvernaturliga i kristendomen. Men emellan dessa är ingen yttre förening knuten, ty de äro åtskilda både genom olika meningar och olika vistelseorter; och de vilja icke utsätta sig för den förödmjukelsen att bilda ett sällskap, från hvilket de snart åter kunna önska ätt utgå. Föröfrigt vet flertalet af dessa skriftställare bättre, hvad le icke tro än hvad detro. De hafva lättat sina hjertan genom att protestera mot gängse villfarelser; men den sanningen (nemligen läran om en enda, rr Gud), hvilken de ensamt hafva att predika, om de äro deister, är redan trodd af deras nation. Derföre kunna de sällan lifvas af något synnerligt nit att predika den. Hr Newman nämner härpå endast 2 exempel, en prest i England och en i Amerika, hvilka från kristendomen öfvergått till att predika ren deism och lyckats draga sina församlingar med sig. En annan prest, om hvilken man hoppades att hän med sina stora gåfvor skulle verka mycket mot kristendomen, har, af fruktan för brist på underhåll, lemnat sitt embete som försämlingslärare. : Hr Newman omtalar vidare med förnöjelse den nyligen utgifna boken Essays and reviews, som utgått från sju inflytelserika män i England, . hvilka hafva öfvergifvit allt hvad som bittillt. kunnat anses som. kristendomens fästen. Detta har väckt mycket motstånd inom kyrkan, men strömmen går framåt och man hoppas förr eller senare ett utbrott, så att en deistisk kyrka skall kunna bildas. . Men i England; der allmänheten jemförelsevis har så hög bildning, kunna icke enskilda verka mycket genom sina egenskaper, utan rörelsen måste utgå från förenade krafter i parlamentet, vid universitelerna och från utländska reformer. : Newman hoppas här mycket af fritänkarne i Italien, hvilka tycka att otron-i England är alltför beskedlig mot kristendomen. Sedan hr Newman sålunda utgjutit sig, tackar han för de intressanta traktater, som kommit hönom tillhanda från de indiska deisterna, och hvilka han utlånt till en miss Cobbe och några andra personer; han försäkrar att miss Cobbe har läst dem med särdeles belåtenhet. Slutligen yttrar han sin öfvertygelse, att Indien skulle komma till en sann O tvinipg om blott Europas verldsliga bildning kunde meddelas: detsamma, och han tror att tusentals utmärkta engelsmän hysa samma ndEGK och skulle vilja medverka för detta ändamål, om mdien sjelft uppmanade dem dertill. Han råder sina hinduiska vänner af den nämnda deistiska sekten, att till den engelska publiken skrifva en appell, hvilken han sjelf åtager sig att offentliggöra; och för öfrigt anser han att skolor böra inrättas, föreläsningar hållas och traktater spridas, allt åsyftande att vinna de-nämnda ändamålen. Brefvet slutar med följande ord: -Vår framgång må vara långsam; men den är säker; låt 058 derföre hoppas på Gud och hålla modet uppe! äktaren är ganska bekymrad öfver de företeelser, som i ofvanstående berättelser a gas. rörande otrons kringsiggripande bland Engiands bildade klasser. Deremot har Väktaren att meddela. hugnande berättelser om evangelii framgång bland Armenierna. (G. H. T.). — Tysk bönhasjagt. En märklig arrestering väckte för några än sedan stort uppseende i Hamburg. Sex af de månglerskor, som ha privilegium på att vandra kring på gatorna och ropa ut frukt till salu; infunno sig i poliskammaren och klagade öfver, att främmande bönder månglade med blåbär, hvarigenom de gjorde deras Handel afbräck. Man uppmanade dem att försöka gripa en af dessa AR MA och föra honom till poliskammaren. De drogo då genastut på jagt och träffade snart på en af de olyckliga bönderna, hvilken de utan vidare omständighe(er: anhöllo. Två af-dem togo honom mellan sig, ie öfriga marscherade bakefter honom, och på letta sätt transporterade de honom, -åtföljda af en stor. menniskomassa, till poliskammaren. Efer att ha utfört derna hjeltebedrift, satte sig illa sex damerna i en droska och åkte triumferande bort under mängdens jubelrop.