tillstånd och sade intet vidare om hans flyttning. Tvenne gånger under dagens lopp kom läkaren tillbaka och ytterligare en gång på aftonen, då han ånyo öppnade åd i Paolo. Mr Perrin såg då ganska allvarst och betänklig ut. Prudence lemnadena sjukrummet och Prosper tittade ditin, a de korta-ögonblick som hans trägna sysselsättning lemnade honom lediga, och sådana hade han icke många. Och nog var det femtio gånger, så visst som en, som Benott kom springande för att höra hur det stod till. Ehuru han skulle aflösa Prosper vid vakandet, klockan tre på morgonen, så befann han sig ännu vid midnatten i tboden — en lid på dygnet då han ändtligen fick anse sig befriad trån allmänhetens betjenande. Småningom, och allt som dagen led till slut, hade det missnöjda, tvifvelaktiga sinnet hos honom öfvergått till en beskyddande ton med en god tillsats af rus, som man kunde finna af det hemlighetsfulla och vigliga sätt, hvarpå han drog Prosper med sig 1 ett hörn, stack tre Napoleond orer, invecklade i ett suddigt papper, i hans hand, och under ett utbrott af så häftig rörelse att han måste luta hufvudet mot Prospers axel, snyftande utropade: . Se här litet till hans begrafning, den stackars gossen — litet till hans begrafning. Prosper stack tyst penningarna i fickan, ty af den förenade lukten af tobak och pelits verres, som spred sig från hans vördade gudfars läppar, märkte han, att denne hade uppnått det stadium af koncentreradt egensinne, då ett enda ord af motsägelse skulle hafva drifvit den gamla soldaten till raseri. Då mannen stängde sitt kontor, gick Prudence att i vindsrummet taga sig någon hvila och Prosper lade sig på en halmmadrass vid foten af den sjukes bädd. Och nu må vi lemna denna tafla af lidande och välvilja för en tid, med så mycket mindre ra för alt någon oväntad olyckshändelse an inträffa under vår bortovaro, som Paol r en för vår berättelse alltför intres person för att ickes behörigen skonas ända till slulet. Shut på första delen.