För det andra4, fortfor dektorn, fom vi antaga att han, såsom ni säger, blir återställd, skall dock sjukdomen utan tvifveli blifva långvarig, besvärlig och kostsam.? tHvad skötseln beträffart, svarade Pru-. dence, så nog hear jag tid dermed; hvad deremot kostnaden angår... Ja, inte hafva vi just några skatter att skryta af, sade Prosper, som nu blandade, sig i samtalet, ?men vi hafva litet kredit och... COch några vänner, brummade Benoit betydelsefullt. CVi skola tala vidare om den saken sedermera4, sade mr Perrin. Glömmen nu mellertid ej att oupphörligt använda is och iglarne klockan sju, ifall han ej då är bättre, tolf bakom hvardera örat; — farväl å en stund. Hör på4, sade doktorn och kom tillbaka igen, låt mig få se den unge mannens kläder. Prudence gick efter dem. Doktorn granskade dem, föratt derigenom få någon ledning om hvem hans patientvore; men detta lyckades honom dockej. Hvarken visitkort, plånbok, bref eller börs funnos i fiekorna — blott en hvit näsduk, märkt med ett P., och ett par svarta handskar. Den: enda slutsats mr Perrin kunde draga af lin-nets finlek och klädernas snitt och tyg var. att den oförmodade patient han fått tillhörde den bildade klassen. Paolos oro, som litet hade saktat sig ef-ter åderlåtningen, tilltog ånyo långt innan klockan blifvit sju, och Benoit, som verkligen hade en lätt och säker hand att sköta sår och allt dylikt, satte således iglarna, men med en min af dystert misstroende, som sade: det här är förspilld möda. Den kalla, grå marsmorgonen som nu började kasta sitt ljus i omnibusbyråns mat-j sal .gaf signal för återtåg åt herrskaren öfver det närgränsande ångoch duschdepartementet. Han gick, i det han med läpparna; lät höra dessa betydelsefulla, oartikuierade ljud, hvarmed menniskor gifva tillkänna: farhågor. Prosper, å sin sida, öppnade sterluckorna och höll på att bereda sig för en mödosam: dag, efter en mödosam natt, då doktor Perrin ånyo kom in. Han syn: tes vara temligen tillfreds med patientens