rat, eller ätt skära halsen af samma kamrat vid ringaste förolämpning. Till sin yttre menniska var Benott lång, mager, senfull; tiden hade gjort de yfviga lockarne tunnare, men han sökte ersätta förlusten genom: att ära ofantliga grå mustaseher och ett stort hakskägg. huru han nu var på andra sidan femtiotalet voro hans styrka och vighet omtalade i grannskapet; till en början stekt vid Afrikas sol :och sedan kokad vid den parisiska badinrättningens ångdusch der han nu lefde, hade han blifvit lika härdad emot både köld och hetta. . De mest i ögonen fallande beståndsdelarne af hans klädsel under alla årstider voro ett par tofilor, en blus och ett långt förkläde. I samma drägt som han anordnade en dusch af 40 gr. Raumaur, kunde han gå ut på gatan då termometern visade 15 gr. under fryspunkten. Sådan var den besynnerliga läkare Paolo hade fått. Slutligen och efter mer än en timmes fullkomlig känslolöshet, började Paolo gifva nåora tecken till återvändande lif, först genom era halfqväfda klagorop och derpå genom upprepade, men svaga bemödanden att befria sig från den massa filtar hvari han låg inhöjld och att ändra sin ställning. Hvar och en som icke varit så envis och full af sjelfförtroende som Benoit skulle. ha förstått dessa tecken till illabefinnande; då tvertom ex-sergeanten välkomnade hvarje af dessa rörelser genom att stöta armbågen i sidan på lilla Prosper, småskratta helt helåten och allt emellanåt utbrista: Ser du bara; blodet börjar tina upp; bra, rätt bra min g0sse — litet fortare om du orker.4 Och liksom till åtlydnad af hans önskan, föll småbivgom tgossenst puls i ett så ursinnigt galopp, att Benoit sjelf gerna skulle hafva velat minska furten, om han blott hade vetat huru detta skulle låta sig göra. Paolos svaga försök att röra sig öfvergingo snart till oupphörliga kastningar från höger till venster, från venster till höger. Med ju större oro den sjuke sökte att befria sig från filtarne, dessmera envisades Benoit att hålla honom qvar derunder. Klockan fyra på morgonen hade Paolo blifvit nästan ohandterlig; antingen satt han alldeles rak och stirrade omkriug sig med blodsprängda ögon, eller ock sprang han