Aftonbladet – 13 augusti 1861, sida 2

fanns en glugg, skyddad af ett jerngaller. Här knackade Prosper en rveille med sina knogar och ropade högljudt: Benott! eStraxt, brummade en rosslig stämma innanför, åtföljd af ett släpande af tofflor, som tycktes vittna om att egaren af den rossliga stämman skulle komma fram till fönstret; men på en gång upphörde tofflorna att släpas och i stället kunde man förnimma ett räftigt stampande och vredgade utrop af: Ett—två—tre— der ligger han, quoi?X Seså, seså, uppmanade Prosper, som var välbekant med Benoits lilla svaghet att jemt vtbyta terser och quarter med en inbillad fiende, ni kan ju göra slut på honom i morgon; vi behöfva hjelp der hemma vid kontoret; skynda er, jag kan inte vänta på er; och dermed trippade Prosper åler sin väg, men blef nästan genast upphunnen at Benoit. De tre förmådde genom förenade krafter till hälften bära, till hälften släpa Paolo in i rummet och lägga ho nom der på golfvet. Prudence tillstängde åter dörren åt gatan och skyndade derpå uppför trappan efter en kudde. Benott granskade den alltjemt orörliga gestalten med en högligen förnumstig och forskande blick, och Prosper såg på Benoit med samma tillitsfulla blick som hunden ser på sin herre; Det är ett kolerafall, sade Benoit med afgörande ton. Kolera!4 utropade både man och hustru, askfärgade af fruktan. Ja, just kolera, upprepade Benoit: sen I ej hur blå han är i ansigtet och huru stela och kalla hans lemmar äro? Blodet i den unge mannens kropp är redan kallt ända upp till lifvet, skall jag säga eder. Så snart hjertat också kallnar, är det slut med honom. Gud förbarme sig öfver oss alla!4 sade hustrun; Svi kunna inte hafva honom qvar här; barnen skola blifva smittade och dö; han måste på sjukhuset, hör du det, Prosper. Det är bara några steg dit; allons done.