någon tid varit föremål för polemik i tid ningarne. Anledningen dertill har varit det sätt, hvarpå banken behandlat dem som önskat utbekomma större belopp myntadt silfver Vi ha icke för afsigt att intervenera i den förda tvisten, enär vi icke tro att det behöfves någon vidlyftig bevisning för att ådagalägga, attutgifvandet af småmynt, till den som önskar pga är i dubbelt hänseende oklokt, emean banken derigenom dels trakasserar sina fordringsegare, sedelhafvarne, dels onödigtvis belastar det allmänna med den drygare kostnaden för småmyntets utpregling; samt att affärsmannen är i sin goda rätt, både då han bland till buds stående lofliga utvägar för liqviders verkställande väljer den billigaste, och då han fordrar, att banken skall uppfylla sitt åtagande, att med en viss qvantitet tolf-lödigtmyntadt silfver inlösa sina sedlar. Vi ha tagit till ordet i ämnet egentligen för att söka utreda anledningen hvarföre den, som i banken uttager silfver för export, föredrager mynt framför plantsar. Det har under polemiken i frågan blifvit yttradt, att möjligheten af vinst vid export af silfvermynt skulle vara en följd dels af ett förbiseende å statens sida vid bestämmandet af silfvermyntets skrot och korn, ett. förbiseende som man längesedan insett, men af öfverdrifven ömhet om statskrediten hittills icke kommit sig för att athjelpa, och dels af statens liberalitet att i silfvermyntets pris icke inräkna myntningskostnaden till dess fulla värde.4 Vi förstå ej rätt hvad härmed menas; vi inse nemligen icke hvad myntets skrot och korn har med ämnet att göra och veta med säkerhet att myntningskostnaden hvarken till-fullo eller till någon del betäckes genom minskning i eller afdrag af sjelfva myntets värde, hvilket sednare genom lag är bestämdt. Vi skola nu visa, att orsaken hvarföre man vid export föredrager det myntade silfret är att söka i det högre pris, som blifvit faststäldt på silfoer i plantsar. Förhållandet är nemligen helt enkelt det, att man för en viss summa i banksedlar erhåller en mindre qvantitet rent silfoer i plants än i mynt. Med några siffror vilja vi belysa förhållandet. Enligt prisbestämningen i 101 af banko-reglementet kosta t. ex. 6 rent silfver i plants ( 10,9051 köln. mark åd.37 rdr rmt) ........ 403 rdr 4887, öres hvaremot 6 rent silfver i mynt (motsvarande 8 12-lödigt) kosta endast ........... 400 rdr. Följaktligen, om någon finner för godt att till faststäldt pris af 37 rdr pr kölnisk mark köpa 6 svenska finsilfver 1 plants, så kosta de honom 3 rdr 4897, ,, öre, d. v. s. i det närmaste 74 procent mer än om han tager samma qvantitet i mynt. På utlem nandet af plants i stället för mynt skulle deremot banken förtjena, först nämnde 74 procent, samt dessutom 3, procent i mynt-katt. Orimligheten af en sådan prisbestämmelse å silfver i plantsar framstår ännu klarare, om man tänker sig att en sedelhafvare komme till banken och sade: Jag vill hafva silfver för min sedel, men jag behöfver icke mynt; gif mig blott så mycket rent silfver, som åtgår till det mynt, som jag har rättighet att utbekomma. För ett sådant anbud borde banken vara tacksam, ty den sparade derigenom en utgift af 2, procent i mynt. ningskostnad. Enligt nu gällande bestämmelser får likväl banken icke bereda sig denna fördel; ty sedelhafvaren får icke plants, såvida han icke dessutom vill skänka ban. ken 7s procent af den silfverqvantitet, till hvilken an är berättigad. Har man detta förhållande klart för sig, så inses lätt på hvad sätt man kan och bör gå tillväga för att göra ett slut på den fördel, som det nu medför att för export uttaga mynt i stället för plantsar, och detta utan att man behöfver inlåta sig på den grannlaga frågan, huruvida det innefattar någon öfverdrifven? ömhet för statskrediten att bibehålla silfvermyntets skrot och korn oförändradt, sådant det blifvit en gång faststäldt. Man behöfver blott stadga, att sedelhafvaren skall erhålla samma qvantitet rent silfver i plants som han är berättigad att erhålla i mynt. De som vilja använda silfver till liqvid på utländsk ort skola då i de flesta fall taga plantsar hellre än mynt, banken skall inbespara betydliga belöpp i myntskatt, och den skall framför allt undvika den nu ständigt för dörren stående möjligheten att större qvantiteter myntadt silfver efterfrågas än som för tillfället finnas tillgängliga eller som nog hastigt kunna åstadkommas för att banken skall förmå uppfylla förpligtelsen att vid anfordran? inlösa sina sedlar. Ty det låter icke gerna tänka sig att, då icke längre någon fördel vore förknippad med ut!tagandet af mynt, någon affärsman skulle endast af kitslighet och för att bringa banken i förlägenhet, af densamma fordra mer myntadt silfver än banken kan för tillfället utan olägenhet lemna. Behöfves, såsom vi ha anledning tro vara fallet, för fastställande af det rätta priset på silfver i plants, en officiel jemförelse mellan vårt och den kölniska marken, bör en sådan undersökning föranstaltas, på det man må få beräkningsgrunden, och dermed äfven värdet af 1 rdr rmt i hamburger b ko, definitivt bestämd. Vi yttrade oss ofvanföre i förbigående om klokheten och tillständigheten af att lemna småmynt till dem som för sina sedlar önska erhålla speciet. Vi vilja, innan vi sluta, i detta hänseende ännu tillägga, att då å de mindre myntsorterna högre haltoch vigtremedia äro medgifne än å de större, och då dessutom de mindre sorterna ofta äro i allmänna rörelsen förnötta, så inträffar lätteI oan stt am eåsom det skett. banken inlö