den i Rom. Miss Jones i full paryr, nu, som då — med blomsterbukett, solfjäder, dansbok och broderad näsduk — denna likhet med förr var föga egnad att skingra hennes älskares sjuka lynne. En olikhet. som han med en enda blick uppfattade, gick honom djupt till sinnes. Det rika, glän. sande håret, hvilket hön för hans skull hade lofvat att bära såsom ett diadem och som vid deras första möte skulle vara liksom er talisman, ett bevis på hennes oförändrade känslor, ack! det låg nu vridet öfver tvenne breda valkar åt båda sidor om hufvudet, till åtlydnad af modets bud. Hans förhoppningar sjönko, och så hade hans knän äfven gjort; omr han ej hade hållit sig fast i en räddande armstol, som stod straxt bredvid. Miss Jones kände så mycket lifligare det falska i sin ställning, som hon ej kunde förbättra den genom den bjertliga välkomsthelsning hon skulle hafva önskat, till följd af sin oOnkels närvaro, hvilken stod och betraktade än den ena, än den andra, med blickar af blandadt misstroende och missnöje. Mrs Jones hade förlorat all sinnesnärvaro. Ehuru kort och stumt detta uppträde var, saknade det ej betydelse. Miss Lavinia var den som bröt förtrollningen. Hon sade huru glad hon var, huru glada de alla voro öfver att i Paris återse deras värderade romerska vän och huru mycket det smärtade henne, att de för denna afton ej skulle kunna ega nöjet af hans sällskap. —. Paolo stammade några ord till ursäkt öfver att hafva sökt familjen vid en timma, som han fann vara olämplig. ! När ville han förnya sitt besök? frågade Lavinia. I morgon middag, sade Paolo.