örfallet. Hennes namn har midt under len allmänna försämringen af snillen och sarakterer blifvit ett fältskri för idealets vänner. Hon utgör ett bevis, att det ideda ännu ej gått helt och hället under, då let ännu finnes prester som bevara den heliga elden. — Schillers Wilhelm Tell har i dessa dagar utkommit i en svensk öfversättning, som synes vara verkställd med mycken talang och stor pietet för det ryktbara skaldeverket. Sällan kunde en tidpunkt vara bättre vald att göra detsamma kändtinom vidsträcktare kretsar i vårt land än den närvarande. Det synes heller icke ha skett af. en slump, att dess utgifvande inträffat under en tidpunkt då allmänheten bör mer än eljest vara motlaglig för de stora tankarna i detsamma. Öfversättningen säljes till förmån för Norrköpings stads frivilliga skarpskytteförening — en omständighet som antyder alt det förtjenstfulla arbetet blifvit företaget under in(rycket af den friska fläkt af frihetsoch fosterlandsanda, som funnit ett uttryck i den öfver hela landet utbredda skarpskytterörelsen. Ingen gåfva kunde heller vara bättre egnad till främjandet af denna rörelses utveckling än detta verk som på hvarje rad talar så högt om sjelfuppoffring för frihet och fosterland. Öfversältarinnan — ty det är ett fruntimmer som allmänheten och Norrköpings skarpskyttar ha att tacka för den vackra gåfvan — har förutskickat en tillegnan till Sverges skarpskyttar, som vi göra oss ett nöje att här återgifva: En gång — så lyder sägnen — drog ur Norden En väldig skara utaf män och qvinnor Som styrde färden långt från fosterbygden Och fann till sist ett hem i Alpers länd. En värdig ättlägg utaf gamla Manhem Det folket ständ: t varit; för sin frihet Det villigt offrat lifvets bästa krafter Och som en man det stått mot fienden. Och derför ock det bott bland sina Alper Så gladt och tryggt, dess hjeltesaga finner En väg till hvarje bröst, som frihet älskar, Och skalden, eldad, egnar det sin sång. Den frihetsande, varm, okuflig, mäktig, Som Alpens son till strid och seger lifvat, Från Norden leder han likväl sitt ursprung Och öfver Norden hvilar han ännu: Ty, för att skydda sina fäders grafvar Och trygge bo i borgen af sin frihet , Dess ädle söner sig tillsamman ställa, Att offra för dess sak sitt bästa blod: Och hotar våldet en gång våra bygder, Med armen stark, med hjertat varmt och modigt, Skall träda fram ur Nordens skarpskyttskaror Den tappre, frie, svenske Wilhelm Tell: — I hufvudstadens bokhandel är numera tillgänglig Orvar Odds i Köpenhamn tryckta stora poem Grefvinnan Gruffiakin, Djurgårdslandskap med figurer? en volym om 260 sidor 8:0. Detta arbete är af den betydenhet, att det förtjenar en utförlig recension, och vi skola ofördröjligen till detsamma återkomma. Vi nöja oss i dag att meddela ett litet prof — bland de många som stå till buds — på förfaltarens stora förmåga såsom poetisk landskapsmålare och det mästerskap, hvarmed han förstår att behandla figurstaffaget uti sina landskapstaflor. Vi välja härtill: Hvilken bändelse! Här har ni Rosendal med de gamla ekar, fulla af eolsharpor och fogelsång! fordom en halfvild trädgård för alfers lekar, sedan ett hof och ett Eden på en gång. Blåögdt och täckt, som Norden är van att skapa, Brunnsviken glänser här ur det gröna fram, men öfver vattnet gent, sublimt, som en drapa, Ladugårdsgärdet ter sig i rök och dam. Kämparna leka der på Valhallsslätten, hingstarna gnägga, vapnen blixtra och gny; tusende stupa vid anfallet och reträtten, tusendes seger skallar i högan sky. Följ mig att pjesen se ifrån parterren! — söndags-combat med evolutioner och storm; sjelf deri spelar Carl Johan öfyerfältherren, sitter på stridshäst i marskalksuniform. Sitter i sadeln med imperatorisk hållning, blickande ljungeld och delande order ut; öfver det hela han sprider ett slags förtrollning, leken står nästan som verklighet fram till slut. Nu, der han hög, från Drottningbergets backe, följer den låtsade stridens vilda brand, lyfter allthögre han sin herrskarenacke, trycker mot svärdet allthårdare sin hand. Nu ses han, drömmande, munnen till löje röra, nu ses han rynka de buskiga ögonbryn; kulorna sjunga för hans inres öra, Leipzig i flammor står för hans minnes syn. Nu är han midt i bataljen. Fransmännen sopa ryssarne undan. Ställningen kritisk blir. Framåt, Cardell! i sin dröm hörs kungen ropa; varsamt här närmar sig — Brahe med ett sire 2 Plötsligt då vaknar Bernadotte upp omsider, mäter sin adjutant från ofvan ner: : Ah, je me suis trompå! — Till stridda strider krigarens själ går igen; hvad vill ni mer? Så var Carl Johan. Ständigt den franska extasen, ständigt det gamla förflugna en avantl något af epop, (ibland — blott frasen!) mycket utaf fgloire, (fast ibland — blott klang ) Någonting tusan djefla4 der var af naturen, någonting knollrigt i lynne, som chevelure, derför till hjelte var också han klippt och skuren just uti seklets romantiska äfventyr. Hjelte jemväl med smak uti salongen, ärans soldat, men damernas kavaljer, barsk med kommandostafven den ena gången, skönhetens slaf den nästa, på franskt manör! Också just nu, som han praktfullt blickar öfver menskohvimlande slätten åt alla håll. märker han något; — en dum, förfelad manöver? nej, en landå med en nåd i parasoll. Icke landån, med negern bak sufHetten, är det, som anslår Hans Majestäts person, icke den högst eleganta toiletten är det, som fängslar hans höga attention.