och svarstalet af den gamla ledarhoten, en af de yppersta, gawla, gallsjuka retorerna: — väntades båda med det största intresse, den lifligaste nyfikenhet, nästan lika liflig som den hvarmed amatörer af prisboxningar motse en sådan. Båda dessa män hade varit politiska notabiliteter; båda hade varit banerförare för motsatta, numera bortsopade dynastier; derföre väntade man att de skulle gifva skarpa hugg så väl åt hvarandra, som åt deras respektiva styrelser och åt den regering, som hade efterträdt dessa, en skur af fina, väl afvägda smädelser. Att döma af de tätt packade åhörarnes ursinniga bifallsyttringar hade icke heller den allmänna förväntan blifvit sviken, Men för vår engelska familj var högtiden en plåga från början till slut. Fyra långa timmar af det yppersta tal äro mer än nog äfven för dem som äro i stånd att uppfatta det, och bland deras antal var för ingen del familjen Jones; damerna till följd af deras tankspriddhet och mr Jones emedan han var alltför klen i franska språket. Det har sina vedermödor att tillhöra den fina verlden, men tillfredsställelsen af att kunna säga: — Jag var närvarande då hr den och den (og sitt inträde i franska akademienX, är väl värd några timmars tråkighet. Vicomte de Verlat, hvilken var den, som med svett och möda lyckats skaffa familjen biljetter, var naturligtvis äfven der och träffade sina engelska vänner, då de gingo ut. Efter några minuters samtal med miss Lavinia, sade han, då han var på väg att taga afsked, att han räknade på nöjet att få återse dem på aftonen: Ni menar på Hötel de Ville4, sade Lavinia, men vi hafva icke erhållit några biljetter.66 Inga biljetter! utropade vicomten.