laster och sålunda framkallat det andra kejsaredömet. Inde ire! Man har mot den döde riktat ett hugg, som var ämnadt att träffa regeringen. Icke desto mindre förblifver Beranger en af de ärofullaste litterära storheter i vårt sekel. Det andra kejsaredömets förnämsta skriftställare äro qvarlefvor från 1830 års stora litterära rörelse: Lamartine, Thiers, Michelet, Guizot, S:t Beuve, George Sand, S:t Marc! Girardin, Montalembert äro, i trots af det: halfdunkel, hvaruti talarestolens tillintetgörelse, de materiella intressenas kringsig gripande och folkets otacksamhet trängt dem, med få undantag de enda stjernor, som ännu lysa med obestridd glans på tankens himmel. Flera af dem, såsom Cousin och Michelet hafva försakat de höga spekulationer, hvilka gjort dem frejdade, och för sig ställt anspråkslösa uppgifter; andra gå trots händelsernas trångmål, revolutionerna och det allmänna förfallet, sin bana rätt fram. Två statsmän från den förgångna tiden, för hvilka historien redan har begynt, Guizot och Thiers, höja sig på ruinerna af det förflutna såsom två granitsfinxer, hvilka 1848 års samum förskonat. Guizot har alltid funnit sin lust uti att vara impopulär och har derpå användt likaså stor möda, som andra på vinnande af folkgunst. I de memoirer han för närvarande utgifver har Louis Philippes fordne minister bibehållit samma styfhet och opartiskhet, som förr utgjorde hans svaghet och styrka, och hvilka omvexlande hafva bidragit till hans upphöjelse och fall. Städse trogen den monarkiska liberalismen, har Guizot förblifvit demokratiens oförsonlige fiende. Tillika är han fortfarande doktrinär, i den strängaste mening af ordet, på en tid då detta begrepp är så förhatadt, att det torde behöfvas ännu en eller två revolutioner, eller likaså många reaktioner, för att bringa det till ära. Guizot har icke metamorfoserat, utan kristalliserat sig. — Thiers har, efter det han bekämpat republiken och , drifvit henne till att välja Louis Napoleon till president, dragit sig tillbaka från det offentliga lilvet, såsom ett barn, hvilket under leken bränt sina fingrar. Han har ånyo öfverlemnat sig åt sina historiska studier och sin smak. för de sköna konsterna. : För öfrigt framträder den enda möjliga opposition i Frankrike i detta ögonblick icke i folksamlingar, klubber och hemliga sällskaper, utan. i domsalarnes och vetenskapens ljusa rymder. Advokatskrankett, säger Berryer i sin sednaste skrift les Droits de Pordre des Advocats, är medborgarens sista förmur mot godtycket, våldet, rättskränkningar och olagliga förföljelser.4 Med ännu större seghet gör akademien opposition. Ingenting, icke ens logiken, håller de odödlige tillbaka i deras anti-bonapartistiska ifver. Det är ett litet tiraljörs-krig, hvartill Cousin levererar krutet och Villemain musköterna. Efter utgifvandet af den kejserliga broschyren le Pape et le Congrås hafva pantheister och voltairianer förbundit sig till försvar för påfven och hans verldsliga makt. Det är bekant att munken Lacordaire alltid uttalat sig emot påfvens verldsliga makt; men då man ville upptaga honom i akademien, för att af hans val göra en demonstration mot den Ierrskande makten, fordrade man af honom, att han i denna punkt skulle modifiera sina grundsatser, och endast genom förnekande af sin förra åsigt ernådde han upptagandet. Om sådana meningsvexlingar förefalla oss underliga, så hafva de dock stundom något godt med sig. Erinrom oss, att Montalembert för ett å två år sedan lät pliktfälla sig, emedan han prisat den engelska friheten i motsats mot det förtryck, som i Frankrike tynger på andens verksamhet. Det anmärkningsvärda var, att en statsman, som mest hade bidragit att lägga kafvel i munnen på den franska pressen, nu sjelf blef anklagad för pressförbrytelse, och att en afejord ultramontan och varm försvarare af. sonderbundet, blifvit en anhängare af den protestantiska friheten. Inför ett så bedröfligt läge draga sig några bättre andar tillbaka i sig sjelfva, försaka sitt snilles högre flygt och pressa det i trängre ramar. Detta är fallet med den store historikern Michelet, som efter den 2 December vägrade att gå ed under kejsaren, u feat sin plats och drog sig tillbaka i enslighet. På denna tid hade Michelet förlorat sin första maka; och ett nytt giftermål synes för honom hafva blifvit en verklig uppenbarelse. Derifrån daterar sig hans s. k. andra manår, hvars frukter äro arbetena IInsecte, IOiseau, IAmour, la Femme, la Mer. De äro på samma gång fysiologiska, poetiska, mystiska, en underbar blandning af vetenskap och drömmeri, behag cch kraft, religion och otro, natur och onatur, sinnlighet och mysticism. Afven Michelet har undergått en metamorfos: han har föryngrat sig — måhända något för mycket. Naivetet passar sig icke för ålderdomen. Inbillningskraften spelar i Frankrike en större roll än den mogna tanken. De flesta skriftställare hafva antagit republiken som en uppenbarelse och drifvits långt ut få socialismens ocean. Men största delen har återkommit derifrån, så äfven M:me Sand. Hon lefver nu på sitt slott Nohant och sysselsätter sig med naturvetenskaper, filosofi, romanförfattande. Derifrån skrel hon till en väninna: Du tänker, att jag dricker blod ur aristokraternas hufvudskå lar. Ack nej! Jag studerar Virgil och lär mig latin.4 För öfrigt är hennes talang i framåtsående och delar ej det allmänna