gra manaders skgräckregering för att förödmjuka den öfver sin upplysning så stolta franska nationen och störta henne ien andlig träldom, sådan som endast de sorgligaste tidskiften at hennes historia ha att uppvisa. Sålunda äro den litterära industrialismen, föraktet för det ideala, litteratörernas falhet, bristen på moraliskt samvete, karakterens och talangens förnedring; desssa gemensamma företeelser för alla tider af förfall, konseqvenser af Frankrikes felsteg och olyckor sedan början af detta århundrade. Men egendomligt tillhörande det nuvarande systemet är — man bör gifva k jsarenom hvad kejsarenom tillhörer — detta allmänna misstroende, hvilket djupt gripit de annars meddelsamma och höghjeriade fransmännen, och gjort dem till hufvudhängare och egoister, denna terrorism, som städse sväfvar öfver tanken och förlamar den, bristen på skydd ofvanifrån, hvilken öfverlemnar konsterna åt deras förfall, utan att räcka dem ett vänligt och intelligent handtag, kanonernas larm, som öfverröstar tankens stämma och hämmar andens utveckling uti ett århundrade, som syntes lofva så mycket. Till de äldre skriftställare, hvilka ingått firbund med regeringen, hörer Sainte Beuve, den poetiske kritikern, hvilken enligt sitt eget erkännande genomgått alla metamorforser. Då han aldrig offentligen uttalat sina principer, så kan ej heller den förebråelsen att hafva ändrat dem träffa honom. En nästan lika berömd kritiker, hvilken gjort kejsaredömets sak till sin, är Desir Nisard, den siste försvararen af de klassiska teorierna. Hans särskiljande mellan offentlig och enskild moral, hvilket år 1858 väckte så många oroligheter uti Ecole normale, tjenar till förklaring af hans politiska förvandlingar. Till dessa berömda kritici sälla sig ännunågra andra litter:törer, hvilka dels af intresse, dels af verklig sympati anslutit sig till det andra kejsardömets politik: Fortoul, Theophile Gauthier, Arsåne Houssaye, Octave Feuillet, Mongis, general-prokurator och författare till ett ode LL Empereur, hvilket lemnar långt bakom sig alla dityramber, hvilka någonsin blifvit diktade till Ludvig XIV:s eller Nepoleon I:s ära. På ett skickligare sätt än den entusiastiske Mongis försvaras Na poleon III af de begge publicisterna Vicomte de la Gueronniere, afkomling af en legitimistisk familj i Poitou, en passionerad beundrare af Chateaubriand och Lamartine, och författare till de berömda broschyrerna Napol6on HI et Angleterre, Napoleon HI et Italie, le Pape et le Congrås, La France samt Rome et IItalie, och Granier de Cassagnac, ett slags litterär pultron, som erinrar om den beryktade Scuderi i 17:de århundradet. Han kastar sig in i paradoxer. Hans ord: Racine är endast en pajazzo funno ett stort återskall. En annan gång bevisade han, alt slafveriet är en social nödvändighet, och i sin skrift XAdelsklassens historia påstod han, att adeln utgör en skild ras, bestämd att beherrska menskligheten. Uti tidningen IEpoque gick han i sina konservativa ider så långt, att hela den öfriga pressen, hvilken han oupphörligt angrep, upphörde att besvara honom och organiserade mot honom en s. k. tigande konspiration. Helt nyligen hade han tillsammans med den beryktade Veuillot grundat tidningen Le Reveil, hvilken, trots sina excentriciteler, i stället för att uppväcka, endast insöfde hvar man och efter några månader måste upphöra. Ytterligheterna beröra hvarandra. Jemte de häftiga försvararne af kejsardömet förtjena Victor Hugo och flyktingarnes litteratur sin plats. Landsflykten har förbittrat dem och gjort dem lika så obehagliga för sina gästvänner som oförsonliga mot den regering som förvisat dem. Victor Hugo, som tid efter annan varit ultraroyalist, konservativ, pär af Frankrike och den röda republikens tribun, -har af vreden blifvit inspirerad till den rasande pamfletten Napoläon le Petit och les Chåtiments. Detta kallas icke att idka skönlitteratur, men Victor Hugos vrede är dock alltid ett Tejons, medan de otaliga smädeskrifterna af andra landsförvista demokrater erinra om de royalistiska emigranternas antinationella handlingssätt under första franska revolutionen. Enaf dem blyges icke att mana fram en invasion från norden för alt, som han uttrycker sig, förnya det franska folkets förderfvade blod; och en tidning, Lhomme, utgifven på Jersey af den numera aflidne Ribeyrolles, innvehöll artiklar, mot hvilka de uti Pere Duchesne endast voro namnsdagsrim. Franska folket är utan medlidande med dem som falla, särdeles om, såsom Lamartine, de ej förstå att falla med värdighet. Äfven han offrar åt industrialismen; äfven ban har fort tanken till ett -brödförvärf. Ett qvickhufvud har sagt om hans Le conseiller du peuple: Lamartine serverar 0ss med ett uppkok på det i som berusat hela Frankrike; och detta kan gälla om all hans sednaste skrifter: VP histoire de la Restauration, IV histoire de la Turquie, Raphael, Genevitve, och les Constituants. Omkring Berangers lik hafva korparne församlat sig och uppslämt et kritiskt kraxande öfver den hädangångne, som af den oflentliga meningen ställdes mellan Lamartine och Victor H:go .och med dem bildade Frankrikes ärorika skalde-triumvirat. Man har förebrått honom att han förderfvat nationen med sina omoraliska sånger, förknippat den borgerliga egoismen med älskvärda