ningen samt närmgssaftens och dess produkers fördelande i menniskokroppen sysselsatta. Ingen af dem inblandar sig i en an nans verkningskrets, och hvar och en särskild är oundgänglig för det helas välbefinnande. Så fullkomlig är inöfningen, så bestämdt utstakadt hvarje enskild persons åliggande i den armå af 7—800 man, hvilken åskådaren hetraktar från galleriet, att han kan jemnföra deras tysta, aldrig feltagande verksamhet med en kemisk krafis verkan. Ett visst antal framträder till det stora bordet, på hvilket 3,000,000 menniskors korrespondens för två dagar ligger kringströdd. och börjar ordna, afskilja och förbereda högarna till en följande och noggrannare behandling; andra bortbära dessa atdelade högar och fortskaffa dem på en underjordisk jernbana till vederbörlig expedition i andra ändan af bygnaden; ytterligare andra släpa såsom flitiga myror packor af lokalbref till sorterärnes bord, deriett ögonblick den vigtiga operationen att klassificera dem efter gator och stadsdelar tyst och ändamålsenligt sätter alla händer i rörelse, likasom vi se bien insamla sina vinterförråd i glaskupan. Inom en timme är processen fullbordad, och advokaters, förlofvades, handlandes, bankirers, svindlares, herrars och tjenares tankar, hela stadens hjerteutgjutelser ligga, säkra om oförkränkt förhemligande, fredligt bredvid hvarandra, samt äro, fördelade i paketer, hopbundtade och förseglade, färdiga att efter en. kort sammanvaro åter utsändas till sin bestämmelseort i alla verldsdelar. Huru stort intryck det förträffliga och storartade i tjenstens organisation än gör på den, som är blott och bart åskådare, så inser man dock först, när man undersöker detaljer och studerar postverkets statistik, hvilket nästan oöfverskådligt omfång dess operationer uppnått, och intressant är det att kasta en jemförande blick tillbaka, för att se, ur hvilket senapskorn det jätteträd växt upp, hvilket nu utbreder sina grenar öfver alla fem verldsdelarna. Ursprungligen fanns postverket till endast för konungens räkning, blott för att afsända hans depescher, och gjorde alls ingen tjenst åt allmänheten. Posten expedierades från hofvet, hvarhelst detta än befann sig, och år 1533 voro för postförbindelsen mellan hofvet och London blott två ridande postiljoner anstälda och poststationer funnos endast mellan Gravesend och Dover. Om depescher skulle skickas åt andra håll, reqvirerade postbudet hästar från plogen och åkern. Först under Elisabeth och Jakob I infördes ridande poster på alla stora vägar till försändande af konungens bref. Denna postinrättning kostade naturligtvis regeringen penningar — under Jakob I:s tid 3400 årligen, en betydlig summa den tiden. Privatbref fortskaffades genom postbud till föts och formän, hvilka ej tillryggalade mer än 16 eller 18 engelska mil om dagen, så att det erfordrade två månader för att erhålla svar på ett bref från London till Skottland eller Irland. 1638 var ett stort reformår i postväsendet. En post inrättades mellan Edinburg och London, hvilken reste utan afbrott dag och natt och tillryggalade hela sträckan fram och tillbaka på 6 dagar. Naturligtvis medtog den äfven bref för alla mellanstationer; och följande år funnos redan dylika poster på alla stora vägar. Så snart posten en gång blifvit bragt i beröring med folket, förvandlades den från . en källa till utgifter till en källa tillinkomster. Cromwell utarrenderade postverket för 10,000 p. st. årligen, sedan han inrättat generalpostverket i London. Portosat-1. serna voro för dåvarande förhållanden tem-1: ligen billiga: för ett enkelt bref ända till ett afstånd af 80 mil från London 2 pence. deröfver 3 pence, till Skottland 4 pence och till Irland 6 pence. Dubbla bref betalade dubbel portosats. Detta synes så mycket billigare, som många menniskor och hästar ströko med genom den ansträngande tjensten, ty ryttaren var förpligtad att som sommaren rida sju och om vintern fem (eng.) mil i timmen, alltefter vägens besKaffenhet, samt måste, så ofta han på vägen mötte någon samt dessutom fyra gånger i timmen, blåsa i posthornet. rl)II erhöll för postverket 21,500 p. st. i årligt arrende, och år 1694 hade inkomsten redan stigit till 60,000 p. st. I följande århundradet gjorde brefpostbefordringen ett väldigt framsteg genom införande af postvagnar, och den steg småningom till slutet af 1839, då antalet af de af samtliga poststationerna inom konungariket befordrade brefven uppgick till 75,907,572 och den derigenom erhållna nettobehållningen utgjorde 1,659,509 p: st. 17 sh. 27, pence. Med 1840 års början gick den afsir Rowland Hill redan sedan lång tid tillbaka föreslagna reformen i postväsendet i verkställighet: pennypotrtot. Verkån af detta system på antalet af de af posten befordrade brefven och deras frankering var nästan ögonblicklig. Under sista månaden af det gamla, höga portot befordrade generalpostverket föga rher än 2 och en half millioner bref; derat voro 1,159,224 ofrankerade och blott 484,309 betalta. Ett år sednare var förhållandet mellan betalta och obetalta bref rent åf omvändt; de sistnämnda hade sjunkit ned till 473.821, hvaremot de förstnämnda redan uppnått det ansenliga antalet af 5,451,022. Sedan 1841 hade brefmassan fortfarande tilltagit. 1857 finner man i den till parlamentet ingifna berättelsen följande sifiror: obetalta bref 644,612, betalta 10,957,033. Förutbetalningen af -pennyportot var för postverket en stor fördel och inbesparade jemte det allmänna införandet af breflådor på husportarna för brefdragarne all den tid de förut måste förlora under det att gamla fruntimmer letade. ihop portot: men af ännu