Postverket i London. Om man vill erhålla en föreställning .om den moderna afrärsrörelsen i dess meststorartade utveckling, så bör man nägon TJördagsafton kort före 6 göra en promenad till oeneralpostverket i London, den vackra, palatslika bygnaden i Saint-Martins-Le-Grand med dess joniska pelargrupper, dess tredubbla-portik och rymliga, fyrkantiga gård af de vackraste proportioner — en af de få offentliga bygnader i Englands hufvudstad, som tillfredsställa främlingen genom sin arkitektur. . Skådespelet är mycket mera lifvande än en gatukravall på fastlåndet, mycket tillåtI gare och oändligt mycket säkrare. Man söker sig en plats i de tredubbla raderna af åskådare till höger, för att beskåda den allmänna stormlöpningen mot afdelningen för afgående bref. En ström af 4—500 men: niskor störtar likt ursinniga mot expeditionens öppna fönster. Mot denna ftramböljande tlod kämpa mödosamt ett par hundra personer, som aflemnat sina bref, och slutligen lyckas det dem att komma ut ur den hvirflande trängseln. Våg elter våg af menniskor skrider fram och drar sig tillbaka och fyller postverkets rymliga gap med bref. Under tiden är ett ännu mera stormande och kraftigt anlopp i gång åt det håll, der tid ningarna motiagas. En hög och bred tfönsterkarm utan fönster är målet för ett regn af tidningar, hvilka flyga in hastigare och tätare än snö. Då och då inskjutas omedelbart af tidningsförsäljarne och expeditionerna hela säckar. fylda med tidningar. Ju närmare tiden skrider fram emot sjuslaget desto väldigare blir tidningsströmmen; de. som ej kunna komma ända fram till fön stret, inkasta sina tidningspackor öfver dt itrigas hufvuden och träffa stundom hattarn: så kraftigt som en kanonkula, så att de dansa bort på hafvet af menniskohufvuden.