Aftonbladet – 8 augusti 1861, sida 3

Hamburg den 7 Aug., kl. 2,56 e. m. Newyork den 27 Juli. Förbundsarmen erHåller fortfarande förstärkningar. Separatisterna stå i begrepp att anfalla Har2ers Ferry. Engelska amiralen har förklarat sig ej anse förbundsfottans blokad af de södra staternas håmnar för effektiv. BLANDADE ÄMNEN. — Den ministeriolla fiskmiddagen i England. Denna middag, som föregår parlamentssessionens slut, är en sedvänja, som icke ens är så gammal som innevarande århundrade. Den leder sitt ursprung från Pitts tider, men har ej afseende någon politisk tilldragelse. På stranden af Dagenhamsjön, i grefskapet Essex, synes ännu idag ett anspråkslöst landthus, som tillhörde den rika köpmannen Preston; och dit han, som medlem af underhuset för Dover, brukade draga sig undan på ett par dagar med sin vän, skattkammarsekreteraren under Pitt, Old Georg Rose, när det blef för qväft i parlamentet. Der roade de sig med fiske samt tömde ett och annat dussin flaskor gammalt portvin i angenäm ro. En gång öfvertalade de äfven den öfveransträngda premierministern, med hvilken de voro personli vänner, att blifva den tredje i sällskapet. Pkt kom (man finner närmare detaljer derom i grefve Stanhopes nyligen utkomna Life of William Pitt) och han trifdes så väl vid den stilla sjön. att han under flera år dit återkom mot slutet a sessionen. Men man vet, att Pitt icke unnade sig mycken ledighet. Den tiden funnos inga jernvägar; och utflygten, så angenäm den var, tog bort för mycken dyrbar tid. Då föreslog sir Robert Preston, att de skulle hålla sin kollation i det näraliggande Greenwich. Detta skedde; sir Robert var värd och betalade kalaset; men Pitt medförde, än den ena, än den andra af sina embetsbröder som gäst, så aut ministersällskapet blef allt talrikare och kalaset naturligtvis allt större och större. Slutligen beslöts att maten skulle betalas af alla och sir Robert endast bidraga med en korg champagne. Och dervid blef det. Sedan dess har denna sedvänja att äta fisk i Greenwich bibehållit sig. och kalaset betalas nu af statskassan. När tories äro vid statsrodret äta de uti hotelet The ship; whigs spisa i Trafalgar hotel. — Kejsar Napoleon uttryckte för den siamesiska beskickningen sin önskan att ega en hvit elefant. Sändebuden svarade: De hvita elefanterna äro heliga djur, symboler af gudomen. Vi kunna derföre ej utsätta dem för fara eller låta dem bli föremål för nyfikenheten. Men om kejsaren ville lofva, att de skola hållas på ett Passande ställe, d.v. s. i en pagod, som uppbygges åt dem, och tillåta att de få skötas af personer från Siam, vilja vi söka förmå våra konungar att sända kejsaren två hvita elefanter.4 Kejsaren lofvade detta, och Paris kommer således möjligen att få ett par hvita elefanter. — 108,000 riksdaler mot 1 skilling, Hamburgertidningen Freischitz berättar en rätt komisk historia från Hamburg. Kongl. hannoverska officeraren ÅA. D. Nanne infann sig hos baron von Merck för att anmoda honom om ett bidrag till den tyska flottan. Baronen, som ej kände Nanne, ville ej gå in derpå, utan förklarade sin mening vara, att om en tysk flotta någonsin skulle komma till stånd, måste uppmaningen utgå från furstarne och ej från folken, der den skulle stöta på alltför många hinder. Nanne var af motsatt tanke, och under den diskussion, som uppstod härom, utropade baronen: Jag håller 100.000 tiksdaler mot 1 skilling, att det på det sätt, hvarpå ni uppfattar saken, icke blir någonting af alltsammans!4 — Jag mottager vadet! svarade Nanne och gick — till noarius Schram, för att deponera en skilling samt t höfligt uppmana baronen att äfven deponera sina 100,000 rdr. Det följer afsig sjelf, att denna uppmaning i högsta grad öfverraskade baronen och att han tills vidare icke gifvit något svar. Nanne skall ha fast beslutit att.ej gifva efter, utan utkräfva sin rätt, desto mera som han beslutit lemna de 100,000 rdr såsom bidrag till den tyska flottan. — Sage slut på en lek. Inför polisdomstolen i Liverpool stod för några dagar sedan en liten vacker gosse vid namn Henry Fitzsimmons anklagad att ha ihjälstäckit sin skolkamrat Joseph Roberts under följande olyckliga omständigheter: Båda gossarna lekte en fredag ute i Parliantent fields, Toxteth park i Liverpool. Efter att enstund ha roat sig. ensamme, föreslog Roberts, att de tillsammans med några andra gossar, som lekte i närheten, .skulle leka röfvare och det beslöts derpå, att Fitzsimmons skulle vara röfvare. På det han ej skulle sakna något af tillbehöret till sin: röle, lemnade Roberts honom en gammal, rostig ostronknif, som skulle föreställa dolk. Leken gick mycket bra, och man hade redan kommit till den vigtigaste delen af densamma, nemligen då Fitzsimmons, i det han springer fram ach griper. Roberts, utropar: pengar eller lifvet! Den sistnämnde .vägrade naturligtvis samtycka vill hans, begäran, hvarpå den förre, antagande en ställning såsom hjelten i en tragedie, föjde snifven och) utropade: Så må det förfärliga ske! och Jåtande handlingen följa ordet, stötte han 1eh gamla rostiga knifvan i den stackars Roserts bröst. Nu följde en fasansfull scen. Robertss skjortkrage och vest färgades röda af det itströtnmande blodet, och hans krafter öfvergåfvo nonöm småningom, medan Fitzsimmons, nästan vansinnig af förfäran och sorg, stödde honöm. Dexandrd gössarna sprungo sina färde, då de 20 det utströnimandeb från lodet, och kallade till folk grannskapet, genom hvilkas hjel Roberts fördes till Southern: Hospital:-Läkarne förklarade genast, ätt det icke fanns något hopp om räddning, emedan:såret var af ganska betä lig beskaffenhet och blodförlusten shycket stor. I sin förklating för domstolen-öfver händelsen uttalade den lifdömde gössen en hjertlig förlåtelse, sägande om Fitzsimmons: Jag ir säker på, att han ej ville göra miginågot ohdt,;han gjorde det ej på allvarls Domrarne förklarade, att det ej fanns någon:anledning ätt antåga någon ond afsigt hos; Fitzsimmons mob Roberts. och fällde det utslaget, att den olyckliga händelsen blott var en följd af. gossarnes lättsinniga och oförståndiga . sEitzsimmons lemnade derpå rätten, . nedtryelt; och badande i tårar. Gossarne voro jemnåriga, ungefär 14 år gamla. sr Ny handelsgren i Paris, I den franska hufvudstaden bedrifves för närvarande med myccen framgång en ganska besynnerlig handelssren, nemligen grodhandel.. Från England har nan erfarit, att de engelska köksträdgårdsmätarne hålla grodor i sina trädgårdar, för att utrotar snäckor och dylika djur. Detta har, man tu tagit efter i Paris. Grododlingen och grodrandeln tilltaga der för hvarje dag, ty detta meler mot skadedjuren har visatsig vara verksamt. Man utför redan derifrån en stor mängd grodor för 2 fr. 50 cent. pr dussin till England, der de betalas med 6 sh. dussinet. Grododlingen skall inom kort bli bedrifven i lika stor skala som