Aftonbladet – 8 augusti 1861, sida 2

öfver den fullkomliga återkallelse af fordna yttranden som de inneburo, förtviflan öfver den nära skilsmessan. Den engelska familjens beslut att resa kunde icke förvåna Paolo, och bör ej heller öfverraska någon. Han hade varit säker derpå. Efter hvad som händt, skulle äfven en man mindre ömålig för verldens hån än mr Jones hafva iisett och sökt undfly. allmänna opinionens omslut. Ensamt den omständigheten att hin gynnat — ja ännu värre, sjelf haft till beskyddare — en bedragare och förvunnen tjuf, var nog att öfvertyga den mest godirogna, det Rom för närvarande icke var rätta platsen för honom och hans familj. Det hastiga och hemlighetsfulla sätt, hvarpå skådespelet vid Villa Torralba hade slutat, var naturligtvis hela stadens samtalsämne. De orimligaste berättelser voro i omlopp och blefvo trodda; markisinnan hade till exempel stötit dol sen i prinsen af RoccaGinestra, om hvars räddning man förtviflade. En fabelaktigt hög summa och en lika fabelaktigt dyrbar samling juveler hade blifvit styrelsen erbjudna och af dem antagna såsom mutor. Miss Jones hade under bemödandet att rädda sin trolofvade, prinsen, fått ett djupt dolkstygn. Dessa voro de förnämsta af det beställsamma ryktets on dits, som Salvator, hvilken gått ut föratt samla nyheter, förde med sig hem till Via Babuino, FISå tidigt bruket möjligen tillät, gick Paolo ul Palazzo Morlacehi. Första delen afsammanträffandet var sådant, man under dylika förhållanden kunde vänta -ig det af tveume ädla, excentriska naturer — e2 täflan i ädelmod om hvem som skulle få taga största skulden på sig och mest ursäkta den andra. Den följande scenen var så innerlig, uppriktig och full af rent förtroende som man hade anledning förmoda hos två unga äl