Aftonbladet – 8 augusti 1861, sida 2

påföljande vecka och dag tog bort en liten del af det ljufva, och den derunder gömda bitterheten ånyo lät förnimma sig; då, för att uttrycka 085 tydligare, de minnen, de bilder och känslor, som stodo isammanhang med denna sälla stund, började blekna och eflerträdas af erinringar, föreställningar och känslor af vida äldre datum och vida oangenämare art, då började ett nytt helvete för vår stackars vän. Hvart hon kom, kunde man vara viss att verldens lockelser skulle förfölja en person, så skön och utmärkt som hon; och kunde hon, ja, skull: hon vilja motstå dem för haus skull? Fanns det något skäl, hvarföre det som varit ej åter kunde blifva? Hon hade helt visst glömt honom — 0. 8. v. Se der hvad som åter började plåga Paolo. Tvifvel, misstroende, svartsjuka, denna själens tvinsot, höllo honom beständigt på sträckbänken. Förtroende i kärlek liknar aloens, blomma, som blott en gäng slår ut. Han åt icke, sof icke, talade icke — han vandrade blott omkring lik en osalig själ. Hans enda tröst, hans enda förströelse voro vandringar sent på qvällen utigenom denna Porta del Popolo, hvarigenom han hade sett henne färdas den sista gången. Instängd hela dagen i sin atelier, otillgänglig för sina vänner, ja, äfven för Salvator och Thornton, utan en tanke på färger och palett, rullade han utan uppehåll sin Bisifus-sten. Den enda menskliga varelse, för hvilken han ej drog sig tillbaka, var Salvatore trolofvade. ÖClelia hade sist sett henne, hon hyste en god tanke om henne och lyckades till och med att ingifva honom något af sin tro på henne. Men Clelias besök voro så sällsynta som en engels och. så voro i sanning äfven Salvators försök att träffa honom. dela hans tid och OClelias med var uppta